Jakarta, 150521 (IPS) – Medan en del av Indonesiens 250 miljoner invånare är välbeställda tvingas många miljoner leva i djupaste fattigdom. Detta samtidigt som klyftan mellan rika och fattiga fortsätter att växa.
Varje eftermiddag ställer sig Wahyu med sin träkärra vid en livlig gata i centrala Jakarta för att sälja bullar till förbipasserande. En bra månad kan han tjäna motsvarande 500 kronor på sitt arbete som gatuförsäljare.
På andra sidan gatan ligger en av de många lyxgallerior som finns i mångmiljonstaden. Där inne säljs dyra märkeskläder från bland andra Louis Vuitton, Chanel och Gucci. Trots att han står så nära gallerian har Wahyu aldrig varit där, och det känns närmast uteslutet att han någon gång skulle kunna gå dit för att handla.
På senare år har inkomstskillnaderna ökat i Indonesien. Ny statistik visar att landets så kallade Gini-index steg från 0,36 till 0,41 mellan 2012 och 2014. Inkomstskillnaderna mäts på en skala mellan 0 och 1.
Närmare 28 miljoner indoneser beräknas leva under fattigdomsgränsen, och många fler familjer lever precis på gränsen.
När landets nya president Joko Widodo övertog ämbetet i oktober förra året var ett av hans främsta löften att arbeta för att minska inkomstskillnaderna. Men samtidigt har presidenten betonat behovet av att locka fler investeringar till landet – och det är något som vissa fackföreningar befarar kommer att leda till ett ökat utnyttjande av låglönearbetare av utländska företag.
Said Iqbal, ordförande för den fackliga konfederationen KSPI, säger att presidenten har rätt i att det behövs fler investeringar i landet.
-Men regeringen måste också satsa på välfärden och se till att skydda våra låginkomsttagare, säger han till IPS.
På nationell nivå ligger landets minimilön på motsvarande drygt 900 kronor i månaden, enligt landets statistikmyndighet BPS. I huvudstaden är dock siffran högre, dryga 1 600 kronor i månaden, men fackföreningarna menar att inte heller det är tillräckligt för att täcka de högre levnadsomkostnader som råder i staden.
Enligt Said Iqbal är minimilönen i Jakarta dessutom lägre än de lägstalöner som gäller i närliggande länder som Thailand, Filippinerna och Malaysia.
-Vi måste få upp lönerna för att kunna kompensera för de ökande priserna på olja och konsumentvaror, säger Said Iqbal.
Nyligen rapporterade Internationella arbetsorganisationen, ILO, att var tredje indones som har ett heltidsarbete har det inom en låglönebransch. ILO slår i samma rapport fast att dessa låglönejobb tycks utgöra en norm i landet, snarare än att de utgör en språngbräda in på arbetsmarknaden. Dessutom visade rapporten att en mycket stor andel av arbetarna tjänade mindre än den lagstadgade minimilönen.
Sharan Burrow, generalsekreterare för den internationella fackliga samorganisationen Ituc, menar att den indonesiska regeringen inte gör tillräckligt för att bekämpa inkomstskillnaderna, eller den växande informella arbetsmarknaden.
-Landets fackföreningar har i många år slagits mot låglönekulturen. Men lönerna ligger fortfarande på en nivå som inte är tillräcklig för att man ska kunna leva ett anständigt liv med tanke på de stigande levnadsomkostnaderna, säger Sharan Burrow, som nyligen besökte landet.
Enligt Världsbanken ökar den indonesiska befolkningen snabbare än tillväxten av nya arbetstillfällen, samtidigt som den offentliga servicen beskrivs som otillräcklig.
Landet ligger även långt efter när det gäller att uppfylla FN:s millenniemål innan årets slut. Som exempel kan nämnas att mödra- och spädbarnsdödligheten fortfarande är hög, medan bara 68 procent av befolkningen har tillgång till bra sanitära anläggningar, vilket är långt ifrån millenniemålsättningen på 86 procent.
Flera experter har påpekat att det finns ett behov av att skapa program för att minska inkomstskillnaderna, i synnerhet eftersom 62 procent av befolkningen lever på landsbygden, där det råder brist på sjukvård, utbildningsmöjligheter och finansiella institutioner.
Vissa analytiker menar att de låga lönerna i Indonesien lockar till sig utländska investerare, men det finns även kritiker av den teorin.
-Företagen är medvetna om att låga löner inte har samma attraktionskraft längre, säger Keith Loveard, som är riskanalytiker vid firman Concord Consulting i Jakarta.
Han påpekar att de ökande inkomstskillnaderna under det senaste decenniet lett till att den fattigaste halvan av befolkningen knappt har upplevt några förbättringar alls.
Keith Loveard menar att det som krävs för att öka investeringarna i landet är en förbättrad infrastruktur och minskad byråkrati.
Enligt Världsbanken ökar inkomstskillnaderna snabbast i Indonesien av alla länder i regionen, och institutionen menar att det måste till sociala program för att ge landets fattigaste ett ökat skyddsnät.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni inte har ett bildabonnemang men vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(at)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
