Zaranj, 140918 (IPS) – Runt det stora torget i Zaranj finns det flera motell där afghaner väntar på att bli upplockade av människosmugglare som mot betalning hjälper dem ut ur det krigshärjade landet. Men för många blir resan en mardröm – som bara leder tillbaka till ruta ett.
Zaranj är huvudort i den afghanska provinsen Nimruz, den enda regionen i landet som gränsar till både Iran och Pakistan.
-Självklart är jag rädd, men vad skulle jag annars kunna göra?, frågar sig Ahmed, som sitter på en matta på ett litet hotell i Zaranj, en stad som är belägen 80 mil sydväst om huvudstaden Kabul.
Han vill ta sig till Iran, men vet fortfarande inget om när eller hur han ska komma över gränsen. Ahmed är runt 40 år gammal, men ser ut att vara 15 år äldre. Han berättar att det blivit omöjligt för honom att försörja familjens sju barn i hemstaden Bamiyan, som ligger långt härifrån. Att Ahmed varken kan läsa eller skriva försvårar hans möjligheter att få ett arbete och tjäna pengar.
-Alla därhemma svälter, säger han till IPS medan han väntar på att människosmugglarna ska hämta upp honom.
Hotellägaren heter Hassan. Han vill inte uppge hela sitt namn, men vet det mesta om vad som väntar hans gäster. Det är Hassan som sköter kontakterna med människosmugglarna.
-De kommer att transporteras via små lastbilar hela vägen ner till Pakistan. Där kommer de att släppas av och tvingas gå genom öknen en hel dag innan de når fram till den iranska gränsen. Men många klarar sig inte så långt, berättar Hassan.
Varje dag lägger mängder av afghaner sina liv i händerna på människosmugglare som erbjuder dem chansen till ett nytt liv utomlands, utanför detta konfliktdrabbade land.
År 2011 beräknades 35 procent av Afghanistans dryga 30 miljoner invånare leva under fattigdomsgränsen, och det är en siffra som knappast har förbättrats sedan dess. Arbetslösheten är dessutom skyhög.
Med tanke på de konflikter som rasar i landet är det därför knappast särskilt överraskande att många försöker ta sig utomlands. Under 2013 ansökte närmare 38 700 afghaner om flyktingstatus i ett annat land, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Det absolut största antalet gjorde detta i Turkiet, medan andra lyckades ta sig längre in i Europa till länder som Österrike, Tyskland eller Sverige.
En närmare destination är grannlandet Iran. Det är mindre än två kilometer till den iranska gränsen från det stora torget i Zaranj. Det är inte den vägen Ahmed kommer att färdas när han försöker ta sig över till grannlandet, men det kan mycket väl bli via den vägen han inom kort kommer att skickas tillbaka.
Vid en plats kallad “nollpunkten” finns ett registreringskontor dit afghaner som kommer från den andra sidan gränsen får anmäla sig. De har antingen blivit deporterade eller återvänt frivilligt från Iran. När IPS besöker kontoret en eftermiddag har nästan 500 personer anlänt under samma dag.
-Bara idag har vi registrerat 259 personer som deporterats och 211 som kommit frivilligt, berättar Mirwais Arab, som är chef för Direktoratet för flyktingar och återvändande och som arbetar vid gränsen.
Mirwais Arab berättar att man bara kan hjälpa 65 av dessa personer med deras mest akuta behov – mat, husrum för en natt och en mindre summa pengar för att de ska kunna ta sig tillbaka hem igen.
Eftersom så få får någon hjälp fortsätter många av de nyanlända migranterna till fots in i hemlandet, direkt efter att de blivit registrerade. Det handlar om en strid ström av utmattade män som ser besegrade ut.
Många av dem är unga, som bröderna Khalil, som är 21 respektive 22 år gamla. För IPS berättar de att de kom till Iran för sex dagar sedan, efter en lång resa via Pakistan och genom öknen. Liksom många andra tvingades bröderna under resan betala beskyddarpengar till taliban-anknutna grupper. Men det hela slutade olyckligt.
-Vi var på väg mot Teheran men greps i Iranshahr, 150 mil från huvudstaden. Polisen misshandlade oss med batonger och elkablar innan de transporterade oss tillbaka över gränsen med buss, berättar den äldre brodern Abdul för IPS.
För familjen Arifi blev resan en ännu värre upplevelse. De var fem personer som tog sig över gränsen till Iran tillsammans, men en av familjemedlemmarna – en sjuårig pojke – kom inte med de övriga tillbaka. Han är försvunnen. Sjuåringens 15-årige storebror Ziaud berättar om vad som skedde när den iranska polisen grep familjen: -Polisen drog in mig och min bror Mohammed i en bil, medan våra föräldrar drogs in i en annan bil. Det var då min lillebror försvann. Nu ska min pappa bege sig tillbaka för att leta efter honom, berättar tonårspojken som fortfarande är i chock efter händelsen.
En rapport från Human Rights Watch som kom förra året visade att många afghanska migranter utsätts för olika former av övergrepp i Iran, utförda av både statliga och privata aktörer. Enligt HRW sitter det tusentals afghaner i iranska fängelser och nekas juridisk hjälp, och dessutom menar organisationen att hundratals afghanska migranter kan ha avrättats i Iran under de senaste åren – utan att de afghanska myndigheterna underrättats.
En annan mellanhand och hotellägare i Zaranj berättar att priset för att bli smugglad över gränsen ligger på runt motsvarande 3 000 kronor.
-Men priset beror alltid på vilken slutdestination de vill nå, och dyrast är det att nå fram till de största städerna. Migranterna betalar bara om de når hela vägen fram, så många försöker om och om igen – eller fram tills att de blir dödade, berättar hotellägaren, som vill förbli anonym.
Bakom honom sitter 43-årige Hamidullah och hans 17-årige son och väntar på människosmugglarna. De drömmer om en bättre framtid. Men risken är stor att de snart kommer att vara tillbaka i Zaranj igen.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni inte har ett bildabonnemang men vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(at)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
