Dakar, 130409 (IPS) – Från tuffa arbetsförhållanden och trakasserier till affärskontrakt i Bryssel. Elizabeth Tshimanga, 50, från Kongo-Kinshasa är en gruvarbetare som lyckats bygga upp ett eget framgångsrikt småskaligt gruvföretag. Men vägen har varit lång.
Tshimanga började arbeta med gruvbrytning som 25-åring i regionen Kasai i Kongo-Kinshasa. Efter det arbetade hon med diamantbrytning i Angola.
-Jag mötte de största svårigheterna i Angola där säkerhetsstyrkor trakasserade gruvarbetare och handlare. Det handlade om frihetsberövanden och de tvingade många kvinnor att ha sex med dem.
Hon säger att männen även tog kvinnor ut till vildmarken och genomförde gruppvåldtäkter om kvinnorna avvisade deras sexuella närmanden.
-Men livet går vidare. Du bara intalar dig att det är en del av livet.
Elizabeth Tshimanga talar med IPS innan hon stiger ombord på ett plan i Dakar för att resa till Bryssel och underteckna ett affärskontrakt. Hon arbetar inte längre själv som gruvarbetare utan driver nu ett företag med tio anställda – sex gruvarbetare i Kongo-Kinshasa och fyra i Angola. Hon säger att trakasserier, våldtäkter och svårigheter att få tillstånd för brytning fortfarande är stora problem.
-Så länge som regeringen vägrar att erkänna den småskaliga gruvbrytningen kommer problemen att kvarstå, säger hon.
Enligt det forskningsbaserade institutet SAIIA i Johannesburg sysselsätter den småskaliga gruvbrytningen över åtta miljoner arbetare i Afrika, vilka i sin tur försörjer 45 miljoner människor. På diamantfälten i Marange i Zimbabwe ökade de småskaliga gruvbrytarna från en handfull 2004 till 35 000 år 2007. I Ghana bidrog den småskaliga brytning med nio procent till den totala guldproduktionen år 2000 och 2010 hade siffran stigit till 23 procent, där över en miljoner ghananer var direkt beroende av den småskaliga gruvbrytningen för sitt uppehälle.
Antropologen Marieke Heemskerk, som i över 30 år studerat den småskaliga gruvbrytningen i bland annat Latinamerika, Nigeria och Senegal, säger att den rättsliga ställningen för de mindre aktörerna är det största problemet.
-I många länder är processen för att få tillstånd för brytning lång, byråkratisk, komplex, utan insyn och även korrupt. Rika och mäktiga personer kan få tillstånd men inte fattiga utan politiska kontakter. Utan tillstånd kan du inte få några lån från banken och gruvarbetaren har inte heller någon garanti att få stanna på platsen.
Problem med tillstånd är även något Tshimanga möter.
-Det är för komplicerat att få tillstånd. Du måste ha politiska kontakter eller om du är kvinna måste du ha en relation med en av de högt uppsatta tjänstemännen innan du kan erhålla en gruvlicens, säger hon.
Enligt SAIIA verkar de småskaliga företagen i avlägsna och miljömässigt känsliga områden, samt ofta i närheten av stora gruvbolag.
-På många platser ser vi hur regeringen angriper gruvarbetare som tillhör den småskaliga industrin som saknar tillstånd. De bombas, deras utrustning bränns eller så jagas de bort av militären, säger antropologen Heemskerk, som är verksam i Surinam i norra Sydamerika.
Adama Dieng från Senegal har ett litet gruvföretag i Angola och har gjort sig en liten förmögenhet på verksamheten. Han äger en trevåningsbyggnad och tre små matbutiker i Senegals huvudstad Dakar och har affärsintressen i olika länder i Västafrika. Han har haft råd att skicka sina barn till Europa och bekosta deras skolgång.
Men det har varit en hård väg. Han började arbeta inom gruvnäringen under Angolas inbördeskrig som pågick mellan 1975 och 2002.
-Vi utsattes för alla möjliga faror – frihetsberövanden, misshandel, utpressning av armén och rebeller – samt löpte risken att bli dödade. Småskalig gruvdrift är en av de farligaste men också en av de mest lukrativa försörjningsmöjligheterna.
Han är kritisk till afrikanska regeringars och större gruvbolags attityd till den småskaliga gruvbrytningen.
-Marken och resurserna tillhör alla medborgare men politiker och stora företag vill bara ha allt för sig själva. Vi lider medan politiker och företagsledare lever som kungar och prinsar. De flesta människor i Afrika är fattiga men politiker och företag gör ingenting. Varför ger de oss inte en chans att försöka förbättra våra liv? Sarah Best vid den oberoende forskningsorganisationen IIED säger till IPS att istället för att motarbeta den småskaliga gruvbrytningen, vilket ofta gör situationen värre, så borde regeringar och stora gruvföretag erkänna dessa som en legitim och produktiv del av gruvsektorn.
-Regeringar marginaliserar till stora delar den småskaliga gruvdriften. Det första steget är att samla kunskap och en gemensam förståelse för sektorn, säger hon.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: sweden(a)ipsnews.net och meddela att ni använt den.
