Chiang Mai, 120315 (IPS) – Redaktören Aung Zaw har länge varit en av de exilburmesiska mediernas mest framträdande personer. Nyligen kunde han besöka hemlandet igen för första gången efter 24 år i politiskt exil. I Burma träffade han representanter för den regim han så länge varit en hård motståndare till – som nu till och med bad sin gamle fiende Aung Zaw om råd.
Under sitt fem dagar långa besök i Burma fick Aung Zaw bland annat träffa företrädare för landets censurmyndigheter, som sedan början av 90-talet förbjudit både den engelska och burmesiska versionen av hans tidskrift The Irrawaddy.
-De medgav att min publikation är värdefull, säger Aung Zaw, 43.
Det var en av flera positiva upplevelser under besöket. En annan var att Aung Zaw gavs möjligheten att resa runt i landet och möta företrädare för oppositionen – däribland demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi – utan att följas av regimens agenter.
Aung Zaw menar att dagens Burma präglas av en helt annan känsla än den repression som rådde när han flydde över gränsen till Thailand 1988. Några år senare lanserade han tidskriften The Irrawaddy i syfte att avslöja militärjuntans övergrepp i hemlandet. Månadstidningen som sedan förvandlades till en nätbaserad nyhetssajt blev en föregångare för många andra exilburmesiska tidningar som började publiceras i en rad länder.
-Jag betraktar inte oss som en del av de exilburmesiska medierna längre. Inte sedan regeringen hävde restriktionerna för att komma åt vår hemsida inne i Burma, säger Aung Zaw, som träffar IPS vid The Irrawaddys redaktion i den nordthailändska staden Chiang Mai.
IPS: Du återvände till Burma efter 24 år i exil. Tror du att perioden av militärdiktaturer som inleddes med statskuppen 1962 nu är på väg mot sitt slut? Aung Zaw: Burma förändras och är i en övergångsperiod, landet står definitivt vid ett vägskäl. Men om dessa förändringar inte sköts på rätt sätt, intelligent och mer kreativt, så är jag rädd för att denna övergångsperiod kommer att gå förlorad. Det vore skamligt. Detta är ett gyllene tillfälle för Burma.
IPS: En av de platser du besökte var den nya administrativa huvudstaden Naypidaw, där du träffade representanter för president Thein Seins regering. Hur kändes det att resa dit, med tanke på hur stenhård kritiken var från din publikation då den tidigare juntan lanserade sina planer på att bygga detta nya maktcentrum? Aung Zaw: Första morgonen i Rangoon ringde en representant från regeringen och bad mig att omgående resa till Naypidaw, vilket jag också gjorde. Det blev en trevlig resa eftersom jag och medpassagerarna i bilen talade om de många artiklar vi skrivit om denna hemliga plats i djungeln. Om hur mycket pengar som spenderats på staden och alla de hemliga operationer och affärsuppgörelser som militärregimen genomfört. Och att sedan slutligen få se staden – det såg ut som någonstans i Kina, det kändes så med tanke på byggnadsstilen.
Men jag fick ett varmt välkomnande av presidentens representanter. Vi förde långa samtal, utan några omsvep.
IPS: Vad talade ni om? Aung Zaw: Burmas medielagar och censurmyndigheten – om när den ska avskaffas, om hur stor pressfriheten är i landet och det förändrade medielandskapet, och frågan om huruvida öppenheten kommer att öka.
IPS: Innebär det att du planerar att flytta redaktionen för The Irrawaddy till Burma? Aung Zaw: Jag talade om våra planer på att någon gång flytta tillbaka och lansera vår publikation från Burma. Men är det möjligt, och hur stor frihet skulle vi få? Det är svåra frågor för oss, eftersom medierna i landet domineras och kontrolleras av militärens vänner, magnater och familjemedlemmar.
Men jag tror det finns en potential för att en mer professionell journalistik ska slå rot. Det finns mindre grupper som är väldigt hängivna och beslutsamma. Dessa grupper behöver få stöd och jag ser dem som kollegor som kan vidareutbilda journalister kring vad god journalistik handlar om, om oberoende, om pressfrihet och den roll journalister kan spela för att uppnå dessa saker.
IPS: Men skulle regeringen tillåta livliga och oberoende medier inne i landet? Aung Zaw: Faktum är att regeringen förra året släppte en stor del av kontrollen över medierna. Utrymmet för att rapportera och publicera har ökat. Jag tror dessutom att regeringen vill se mer professionella medier, och är missnöjda med den nuvarande mediesituationen. De frågade till och med vid ett tillfälle vad vi kan göra för att hjälpa till med utbildningen.
IPS: Det är ju en stor sak med tanke på att militärregimen under alla dessa år har sett dig som en fiende. Skulle informationsdepartementet med dess minister Kyaw Hsan, din nemesis, verkligen kunna leva med det? Aung Zaw: (Skrattar) Jag och Kyaw Hsan möttes bara med ett kort handslag, men jag träffade den biträdande ministern (Soe Win) och han var väldigt uttrycksfull, nästan som om han nu mötte en gammal vän för första gången på länge. Han erkände att han var en initierad läsare av The Irrawaddy. Det förvånade mig.
IPS: Ofta möter personer som gått i exil från länder som plågats av konflikter eller diktaturer ett visst agg när de återvänder, från personer som blev kvar. Tror du inte att detta också kommer att drabba dig? Aung Zaw: Definitivt. Jag tror att mitt första återbesök var en smekmånad. Filmstjärnor som följt mitt arbete eller sett mig på teve kom fram till mig på restauranger för att säga hej, liksom andra människor på marknaderna eller på Rangoons gator. Men när burmeser som levt i exil väl börjar ta större plats i det offentliga livet så kommer de även att mötas av ett visst agg. Det är helt naturligt.
IPS: Är tiden nu inne för de högutbildade som lever i exil att återvända? Aung Zaw: Jag tror att tiden är inne för ett besök för att få en känsla av de förändringar som har inträffat. Men tiden kommer att komma då det finns mer för dem att göra, att återvända och hjälpa till. Och jag anser att regeringen måste göra något för att välkomna exilburmeser att återvända. De måste skapa stimulansåtgärder för att få personer som sedan 1960-talet lämnat landet att återvända, och se till att de inte betraktas som personer som återvänder i syfte att orsaka splittringar i samhället.
