Kapstaden, 111108 (IPS) – Afrikanska statschefer har ambitiösa planer på att skapa ett frihandelsområde som omfattar 26 länder och fler än 600 miljoner människor. Men ekonomiska experter varnar för en rad juridiska, administrativa och politiska hinder.
-Ett frihandelsavtal är ett stort företag, varnar Liepollo Pheko, expert på internationell handel och chef för den ekonomiska konsultfirman Four Rivers i Johannesburg.
Tidigare i år presenterade afrikanska statschefer planerna på att etablera ett frihandelsområde inom tre regioner: Comesa – östra och södra Afrikas gemensamma marknad, den östafrikanska gemenskapen, EAC, och samarbetsorganisationen i södra Afrika, SADC.
Det skulle bana väg för en tull- och kvotfri handelszon till år 2014 och en ekonomisk och monetär region till år 2025 i området, där handeln för närvarande uppgår till motsvarande 4 300 miljarder kronor om året.
Förespråkare, bland annat den sydafrikanske handelsministern Rob Davis, menar att avtalet skulle öka handeln i regionen till motsvarande 10 biljoner kronor till år 2015.
-Frihandelsavtalet kommer att leda till ny tillväxt och ökad sysselsättning och industriell utveckling, säger Rob Davis.
Handelsministern väntar sig att det ekonomiska utbytet skulle ge en årlig tillväxt på 5,5 procent i regionen och att Afrikas sammanlagda bruttonationalprodukt skulle öka med 30 procent.
Men handelsexperter som Pheko är inte lika optimistiska. Hon menar att en avgörande fråga är hur länderna ska klara pappersarbetet eftersom det inte finns någon institution som är ansvarig för att sköta administrationen.
Hon varnar också för en rad juridiska hinder i och med de redan existerande handelsblocken i Afrika, alla med olika regler och i olika faser av integration.
En annan stor fråga är hur man ska kunna integrera oroshärdar som Zimbabwe, Sudan, Somalia och Libyen i ett sådant handelsavtal.
-Det återstår att se om det kommer att vara möjligt att förhandla, säger Pheko.
Det finns några uppenbara fördelar med en afrikansk frihandelszon. Många afrikanska ekonomier är så små att de inte klarar sig på egen hand. Malawi, Moçambique och Lesothos inkomster utgör mindre än fyra procent av SADC:s, samarbetsorganisationen i södra Afrikas, intäkter. En sammanslagning av olika regionala marknader kan göra det lättare att dra fördel av nya tillväxtmöjligheter. Men frågan är om regionala stormakter som Sydafrika, Kenya och Kongo-Kinshasa kommer att vara villiga att prioritera regionala intressen framför nationella.
-Elefanterna i rummet har alla tendenser till dominans, förklarar Pheko.
Hon menar att om dessa “elefanter” kommer att försöka dominera handelsförhandlingarna för att gynna sina egna nationella intressen så kommer den ekonomiska ojämlikheten mellan olika länder i Afrika att öka. Om man inte lyckas överbrygga de stora skillnaderna kan det leda till spänningar och även ekonomiska och sociala omvälvningar.
Davies medger att det fortfarande är en lång väg kvar innan regionala ekonomier kan integreras.
-Vi behöver ett vettigt avtal som inte tvingar länder att göra orealistiska val. Det kommer att bli tuffa förhandlingar när det gäller den industriella utvecklingen, säger han.
Joanmariae Fubbs, ordförande för sydafrikanska ANC:s kommitté för handeln och industri, lyfter fram ytterligare ett hinder för regional handel – transportsystemen.
-Det är oftast billigare att köpa produkter från Kina eller Brasilien än att transportera varor inom kontinenten, påpekar Fubbs.
*IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor styck, eller genom särskilda bildabonnemang. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: ipsnews(a)telia.com och meddela att ni använt den.
