Bangkok, 111018 (IPS) – När regimen i Burma nyligen meddelade att man släppte 200 av landets 2 000 samvetsfångar kunde det tolkas som en eftergift för västvärldens långvariga sanktioner mot diktaturen. Men sanningen kan vara en annan, enligt bedömare.
För USA och EU, som varit ledande i de ekonomiska sanktionerna mot Burma, kan frisläppandet av samvetsfångarna ses som en viktig förändring efter flera årtionden av stenhårt förtryck i Burma.
-Vi har varit tydliga med att vi vill se framsteg i fråga om släppandet av fångar, sade Kurt Campbell vid amerikanska UD i Bangkok förra måndagen.
Två dagar senare släpptes 200 av Burmas 2 000 politiska fångar. En av de första som kunde lämna sin cell var komikern och regimkritikern Ko Thura, mer känd under namnet Zarganar, som satt dömd till 35 års fängelse. En annan välkänd fånge som släpptes var den facklige aktivisten Su Su Nway som fick amnesti från sitt tolvåriga fängelsestraff.
Frisläppanden kom efter att president Thein Sein meddelat att sammanlagt 6 359 fångar skulle släppas fria.
Sedan den tidigare generalen Thein Sein tog över makten i Burma i slutet av mars, och därmed avslutade nästan 50 års öppet militärstyre, har det genomförts vissa förändringar i landet. Den ökända statliga censuren har bland annat tillåtit vissa regeringskritiker att göra sig hörda i de lokala medierna.
Den burmesiske historikern och författaren Thant Myint-U anser dock inte att dessa politiska reformer är resultatet av de sanktioner som västvärlden länge har riktat mot Burma.
-De historiska reformer som är på väg genomförs trots sanktionerna, inte på grund av dem. De kommer sig inte av påtryckningar utifrån utan eftersom alla – inklusive eliten – i allt högre grad insett att Burma måste ta plats i det 21:a århundradet, säger Thant Myint-U till IPS.
USA var först ut med att införa sanktioner mot Burma 1988, efter att regimen genomfört ett blodigt tillslag mot demokratiaktivister där över tre tusen personer dödades. År 1996 införde EU sanktioner mot Burma, och dessa har med tiden kommit att skärpas till att inkludera frusna tillgångar för över 1 200 burmesiska företag samt reseförbud för regimens medlemmar.
Dessa sanktioner kom dock att få oavsiktliga konsekvenser och drabbade enligt vissa bedömare det burmesiska folket hårdare än militären.
Att landets textilindustri föll samman för ett årtionde sedan brukar ofta betraktas som en av sanktionernas konsekvenser. År 2000 fanns det 310 textilfabriker i landet, med sammanlagt nästan 120 000 anställda. I dag återstår det enbart 130 fabriker, med runt 50 000 anställda.
-Textilfabrikerna drabbades av de amerikanska sanktionerna. De som förlorade sina arbeten hade inga resurser eller några möjligheter att hitta alternativa inkomstkällor, säger Zaw Oo, burmesisk ekonom som lever i exil i Thailand.
Han menar att de som drabbades av sanktionerna var exakt samma personer som den amerikanska regeringen borde ha hjälpt, istället för att straffa.
-Alla stora fiskar i landet har förblivit oberörda av sanktionerna. De har hittat andra möjligheter att överleva och regimen har under de senaste tio åren blivit allt mer beroende av gasexporten för att förbättra ekonomin.
Sanktionerna har också lett till ett minskat bistånd till Burma, där den amerikanska politiken förhindrat Världsbanken eller IMF från att gå in med stöd. Även FN-programmet UNDP har blivit bakbundet på grund av sanktionerna.
Konsekvensen har blivit att det humanitära biståndet till Burma blivit minimalt. Medan befolkningen i grannländerna Laos och Kambodja mottagit ett humanitärt bistånd per capita på motsvarande mellan 300 kronor och 450 per år har burmeserna fått leva med en summa på motsvarande runt 25 kronor. Vänder man på uträkningen så innebär detta att de fattiga i Burma gått miste om motsvarande 13 miljarder kronor om året i biståndspengar.
-Tiden är inne för att mer detaljerat och nyanserat tala om hur effektiva sanktionerna har varit, säger David Scott Mathieson, Burmaexpert vid Human Rights Watch.
Han menar att USA, EU, Australien och Kanada bör diskutera vilka sanktioner som nu kan tas bort med tanke på de reformer som har genomförts – och vilka som fortfarande bör behållas med tanke på de människorättsbrott som regimen fortfarande begår i landet.
-Det vore dåraktigt att ta bort alla sanktioner med hänvisning till de förändringar som gjorts. Vi talar fortfarande om en oerhört brutal, motsträvig och isolerad regim, säger David Scott Mathieson.
