Berlin, 111006 (IPS) – Namibiska regeringstjänstemän och ledare för herero- och namafolken besökte i förra veckan Berlin för att få tillbaka 20 av sina förfäders kranier – som stals av forskare efter ett tyskt folkmord i Namibia mellan 1904 och 1908. Den namibiska delegationen blev dock besviken eftersom de fick resa hem utan att ha fått någon officiell ursäkt från den tyska staten.
Kranierna som nu återbördats till Namibia tillhör några av offren för massmordet på 80 000 medlemmar av herero- och namafolken för över hundra år sedan.
-När stormakterna delade upp Afrika 1884 blev vi olyckligtvis tilldelade tyskarna, sade Advocate Krukoro från Ovahereros folkmordskommitté, en av de 60 namibiska delegater som besökte Berlin i slutet av förra veckan.
År 1904 inledde närmare 17 000 tyska soldater under general Lothar von Trotha ett brutalt utrotningskrig mot herero- och namafolken i den forna tyska kolonin, efter att folken hade revolterat mot sina kolonialherrar. Efter slaget vid Waterberg i augusti 1904 jagades och mördades herero- och namafolken, eller drevs långt in i Omahekeöknen där många dog av törst.
Tusentals män, kvinnor och barn internerades senare i tyska koncentrationsläger där de avled av svält och sjukdomar. Herero- och namafolkens jordar beslagtogs och deras försörjningsmöjligheter förstördes.
Debatten om massmordet inleddes först efter att Namibia vunnit sin självständighet från Sydafrika år 1990. Tysklands utrikesdepartement har konsekvent undvikit ordet “folkmord” i samband med att man avslagit herero- och namafolkens begäran om kompensation. I stället har man från officiellt tyskt håll använt sig av vaga beskrivningar som “Tysklands historiska ansvar gentemot Namibia”. Så skedde även denna gång då statsrådet Cornelia Pieper från utrikesdepartementet i fredags deltog vid den ceremoni i Berlin där de 20 kranierna överlämnades till den namibiska delegationen.
-Tyskland erkänner och accepterar det tunga moraliska och historiska ansvaret gentemot Namibia, sade Cornelia Pieper i samband med ceremonin vid Charité-museet.
Kranierna från fyra kvinnor, femton män och ett barn fanns i museets anatomiska samling. De ingick i det material tyska forskare en gång använde sig av i sina försök att vetenskapligt bevisa svarta afrikaners rasmässiga underlägsenhet gentemot vita européer. Charité-museets styrelseordförande Karl Max Einhaeupl beklagar nu djupt att denna typ av forskning genomfördes på den 300 år gamla institutionen.
-Vi ber uppriktigt om ursäkt för de brott som begicks med hänvisning till en perverterad idé om vetenskapliga framsteg, sade Karl Max Einhaeupl.
Behandlingen av herero- och namafolken i Namibia – massmord på rasistiska grunder, utrotning genom tvångsarbete, expropriering av jordar och egendomar och forskning för att bevisa folkgruppernas underlägsenhet – betraktas av många som en förlaga till förintelsen av judar och romer under andra världskriget.
Eugen Fischer, professor i rasbiologi, utförde medicinska experiment i den forna tyska kolonin. Han blev senare lärare åt Josef Mengele, som kom att utföra fruktansvärda medicinska experiment åt nazisterna och blev känd som Auschwitz dödsängel.
Tyskland har konsekvent vägrat att betala något skadestånd till sin forna koloni utan har istället hänvisat till att man gett Namibia över 500 miljoner euro i bistånd sedan självständigheten.
Det hererofolkets företrädare kräver är dock en officiell ursäkt från den tyska staten.
-Utvecklingsbistånd är välkommet, men kan inte användas för att täcka över folkmordet, säger företrädaren Alfons Maharero.
Minister Pieper lämnade ceremonin vid Charité strax innan Namibias kulturminister Kazenambo Kazenambo skulle inleda sitt tal. Det retade upp statsvetaren Yonas Endrias från Berlin, som företräder en allians av ickestatliga organisationer.
-Hon saknar känsla för värdighet och vördnad, och lämnade en plats där mänskliga kvarlevor från det första tyska folkmordet och det första tyska koncentrationslägret visades fram, säger Yonas Endrias.
Även de namibiska delegaterna tolkade Piepers korta besök vid ceremonin som ett uttryck för bristande respekt. De kritiserade även att de inte fick något officiellt mottagande av sina tyska värdar, samt att inga tyska myndighetsföreträdare deltog vid den paneldebatt som tidigare i veckan anordnats av den allians av organisationer som Yonas Endrias företräder.
-Vi kom hit för att sträcka ut en hand mot den tyska regeringen. Men vår utsträckta hand avvisades, säger Ueriuka Festus Tjikuua från Ovaherero/Ovambanderus råd för dialog om 1904-års folkmord.
Hererofolkets högste ledare Kuaima Riruako, som är en stridbar röst och som kräver en officiell tysk ursäkt samt tillsättandet av en fond för skadestånd, sade vid sitt tal vid ceremonin: -Vi är här nu och ni skulle kunna be om ursäkt.
Det var dock uppenbart att organisatörerna av ceremonin inte var helt nöjda med hans en timme långa anförande om Tysklands historia i Namibia. Kuaima Riruakos mikrofon kopplades helt enkelt ur.
Att Tysklands regeringar sedan Namibias självständighet undvikit att delta i en dialog om landets koloniala förflutna och vägrat betala ut ett skadestånd tyder enligt Advocate Krukoro från Ovahereros folkmordskommitté på “en fortsatt nazistisk attityd gentemot det namibiska folkets legitima krav”.
Hewat Beukes, som företräder namafolket, påpekade att de folkgrupper som drabbades av massmordet fortfarande lever i svår fattigdom.
-Tyskland har ett stort ansvar för herero- och namafolkens förfärliga situation i Namibia, säger Hewat Beukes.
I slutet av ceremonin gjorde tyska företrädare för det civila samhället det som den namibiska delegationen önskat skulle komma från den tyska regeringen – bad om förlåtelse. Judith Strohm från organisationen AfricAvenir International bad om ursäkt för “det tyska folkmordet på herero- och namafolken” i egenskap av företrädare för den allians av organisationer som tidigare i veckan anordnat en paneldebatt om folkmordet.
Yonas Endrias, som företräder samma allians, påpekar att folkmord är det värsta brott som kan begås.
-Till syvende och sist handlar det om upprättelse, det vill säga att gottgöra för den skada som skett och råda bot på den orättfärdighet som begåtts. Tyskland bör omedelbart erbjuda detta eftersom en försening av rättvisan är detsamma som ett förnekande av rättvisan, säger Yonas Endrias.
