Washington, 110916 (IPS) – USA begick en mängd utrikespolitiska misstag i efterdyningarna till terrordåden den elfte september 2001. Men få felbeslut kan ha fått så avgörande konsekvenser som att den amerikanska administrationen inte tog chansen att förbättra relationerna med Iran.
Om George W. Bushs administration hade besvarat de återkommande inviterna från Teheran så hade USA kanske kunnat få en stark allierad i kampen mot al-Qaida, fått det lättare i Irak samt minskat Irans vilja att skaffa sig kärnvapen och motarbeta ett fredsavtal mellan araber och israeler.
Till skillnad från reaktionen i vissa arabländer, där många betraktade elfte september-attackerna som en bestraffning av USA:s Israelvänliga politik, så uttryckte såväl den iranska regimen som dess befolkning en genuin sympati för terrordådens offer.
Regeringen under den dåvarande presidenten Mohammad Khatami ställde sig, med stöd av landets högste ledare Ayatollah Ali Khamenei, bakom USA:s kampanj mot talibanerna i Afghanistan. Belöningen blev att landet utsågs som medlem i “ondskans axelmakter” tillsammans med Saddam Husseins Irak och Nordkorea.
Trots denna diplomatiska örfil fortsatte dock Iran att försöka närma sig USA. Mellan hösten 2001 och fram till i maj 2003 möttes relativt högt uppsatta diplomater från de båda länderna i Europa varje månad med anledning av situationen i Afghanistan och den annalkande amerikanska invasionen av Irak.
James Dobbins, USA:s sändebud i Afghanistan efter terrordåden, har beskrivit en särskild trevare som Iran skickade i mars 2002, två månader efter att president Bush fällt sin kommentar om “ondskans axelmakter”. En iransk general erbjöd då sitt lands tjänster genom att föreslå att Iran skulle hjälpa till att utbilda 20 000 soldater åt den nya afghanska armén.
I en artikel som Dobbins skrev förra året för Washington Quarterly beskriver han hur utrikesministern State Colin Powell kallade detta förslag för “mycket intressant” och bad Dobbins att föra det vidare till den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice. Rice lade sedan fram förslaget som en punkt vid ett möte där den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld skulle medverka.
“När vi kom till den punkten på dagordningen så återberättade jag min konversation med iranierna”, skrev Dobbins. “Rumsfeld tittade inte upp från sina papper. När jag var klar kom han inte med någon kommentar och ställde inga frågor. Det gjorde ingen annan heller. Efter en lång paus, och efter att ha sett att ingen var beredd att diskutera frågan, lät Rice mötet gå vidare till nästa fråga på hennes dagordning”.
Dobbins säger till IPS att han betraktar bristen på ett motförslag från USA som att en stor möjlighet där och då gick förlorad. Enligt honom var det uppenbart att iranierna på ett högre plan var ute efter att förbättra relationerna med USA.
Detta mönster av att inte besvara inviter från Iran fortsatte. USA besvarade aldrig en insänd iransk dagordning för vidare förhandlingar som inkom till utrikesdepartementet i maj 2003, och inte heller besvarades ett erbjudande samma år från Iran att utväxla högt uppsatta al-Qaida-fångar i utbyte mot medlemmar av en iransk terroristgrupp som fanns i Irak. Det brev som den nuvarande iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad skickade till Bush år 2006 besvarades heller aldrig.
Dobbins menar att ett fortsatt stöd från Iran kanske inte hade fått någon avgörande effekt i Afghanistan med tanke på att talibanerna hade starkare kopplingar till Pakistan. I Irak kunde dock en förbättrad relation till Iran ha fått en betydligt större effekt enligt Dobbins, eftersom en stor del av de våldsamheter som utspelade sig där kom från grupper som antingen stöddes av Iran eller som skulle gå att påverka från Iran.
De inom Bush-administrationen som var motståndare till att närma sig Iran oroade sig för att förbättrade relationer skulle leda till att man befäste den auktoritära regim som tidigare utfört terrorhandlingar mot amerikaner och som fortfarande gav stöd till grupper som var motståndare till statens Israels existens.
Förbättrade relationer mellan USA och Iran under Khatamis styre skulle dock sannolikt ha stärkt de iranska reformisterna, och hade kanske till och med kunnat förhindra att den konservative Ahmadinejad valdes till makten.
USA:s vägran att förhandla med Iran om dess kärnenergiprogram – så länge som inte Iran först lägger ner detta program, har med säkerhet inte lett till att programmet har stoppats.
Barack Obamas administration försökte byta strategi genom att närma sig Iran mer förbehållslöst under 2009. Då var dock den iranska politiska eliten så splittrad att det var omöjligt att uppnå några diplomatiska framgångar.
Sedan dess har båda sidor hårdnat i sina positioner och Iran har fortsatt att ge stöd till anti-amerikanska krafter i Afghanistan och Irak.
John Limbert, som tidigare arbetade med Iranfrågor inom Obama-administrationen, menar att Washington har problem med att agera konstruktivt gentemot Iran.
-Så fort de närmar sig oss så utgår vi ifrån att de försöker luras, säger Limbert.
Från iranskt håll har det dessutom blivit svårare att lita på ett land som uttrycker att man förväntar sig att den islamiska regimen snart kommer att falla. USA:s nytillträdde försvarsminister Leon Panetta sade nyligen att det bara “är en tidsfråga” innan en ny revolution inträffar i Iran, med tanke på den demokratirörelse som svept över närliggande länder. Även om detta mycket väl kan vara en riktig analys så är det inte särskilt troligt att den utvecklingen betjänas av att USA talar öppet om det.
Suzanne Maloney, Iran-expert vid tankesmedjan Brookings Institution, menar att det var ett “otroligt misstag” av USA att inte gå vidare med de samtal som fördes med Iran fram till år 2003.
-Dialogen om Afghanistan var den absolut största möjligheten att starta en diplomatisk process med Iran sedan den islamiska revolutionen 1979, säger hon.
Maloney menar att det är högst osannolikt att en lika stor möjlighet kommer att uppenbara sig inom den närmaste framtiden, på grund av de politiska förhållanden som för närvarande råder i Iran.
