Johannesburg, 110211 (IPS) – Oljerika Angola har på senare år seglat upp som Kinas största afrikanska handelspartner. Och det är tydligt i huvudstaden Luanda. Överallt i den överbefolkade staden springer man på nya kinesiska byggprojekt.
På en förfallen trottoar i centrala Luanda sitter en grupp kinesiska byggnadsarbetare på huk och äter nudlar ur skålar. Under sina gröna säkerhetshjälmar bär de stråhattar för att skydda sig mot den stekheta middagssolen. Männen, som alla är smala och i 40-årsåldern, tycks oberörda av de avgaser som omger dem i den strida trafiken.
Det här har blivit en allt vanligare syn i Angola. Till och med långt ute på landsbygden så är det inte ovanligt att stöta på röda kinesiska lanternor och vägmärken med handmålade budskap på kinesiska.
Kinesiska företag är involverade i alla typer av byggnadsarbeten – från att reparera vägar, järnvägar och flygplatser till att bygga fotbollsarenor, skolor, sjukhus, myndighetslokaler och till och med helt nya förorter.
Relationerna mellan Kina och Angola tog fart efter att det långvariga kriget i landet avslutades 2002. I Angola fanns vid den tiden ett desperat behov av att både få in inkomster och nya kunskaper, samtidigt som det hade blivit allt viktigare för Kina att säkra tillgången på olika naturresurser och hitta nya marknader för investeringar.
Under de senaste sju åren har Kina gett Angola krediter på mer än motsvarande 70 miljarder kronor, pengar som betalats tillbaka i form av angolansk olja.
Men i takt med att den kinesiska närvaron i Angola har blivit allt större så har kritiken vuxit från delar av västvärlden. Från vissa länder, däribland USA, har Kina anklagats för att bedriva en resursgirig och nykolonial politik.
Lucy Corkin, vid University of London’s School of Oriental and African Studies, menar att de miljardtals dollar som Kina satsar inte handlar om några direktinvesteringar, utan snarare syftar till att göra det möjligt att importera olja samtidigt som Angola kan köpa varor och tjänster från Kina.
Marcus Power, vid universitet i Durham, var nyligen med och organiserade en konferens i Luanda om relationerna mellan Kina och Angola, och enligt honom har det uppstått en del spänningar mellan angolaner och kineser.
-Det finns motsättningar mellan vanliga angolaner och kineser. Vi har sett vissa våldsamma attacker, och det finns inslag av rasism, och detta är något som vi måste tala om.
Den lokala kritiken mot Kina handlar bland annat om att arbetskraft har importerats samtidigt som få lokala arbetstillfällen har skapats. Men missnöjet handlar även om hur de kinesiska krediterna har använts, och det har förekommit anklagelser om att pengar förskingrats.
De allra flesta välkomnar bygget av nya vägar och en förbättrad infrastruktur, men det finns även frågetecken kring hur långsiktiga satsningarna är.
Marcus Power, som granskat ett antal kinesiska bostadsprojekt i Angola, uttrycker också en viss tveksamhet. Enligt honom har många projekt genomdrivits utan att lokalbefolkningen fått vara med och utforma dem. Istället har de följt en fastlagd kinesisk modell utan att man tagit någon hänsyn till de lokala behoven.
-Många kinesiska byggprojekt i Angola har beskrivits som utvecklings- eller biståndsarbeten, men det handlar inte om det – utan om affärstransaktioner, säger han.
Varje gång Kinas politik i Afrika har kritiserats så har det kinesiska svaret varit att det handlar om relationer där båda parter är vinnare.
Det finns dock en central fråga som enligt Power förblivit obesvarad.
-Hur kommer denna relation att se ut om 20 år, hur länge kommer Angolas olja att räcka och hur länge kommer Angola att bibehålla den förhandlingsfördel oljan innebär gentemot Kina? *IPS kan erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: ipsnews(a)telia.com och meddela att ni använt den.
