Katunayake, 090914 (IPS) – Majoriteten av de som arbetar i världens ekonomiska frihandelszoner är kvinnor. Många är unga migrantarbetare, mellan 18 och 30 år, och har en lön som knappt räcker till det allra nödvändigaste.
Allt fler företag väljer att utlokalisera sin produktion till fabriker belägna i ekonomiska frizoner, där kostnaden för arbete är lägre.
Katunayake är en av Sri Lankas frihandelszoner där migrantarbetare försöker klara sig på knappa inkomster. Frihandelszonen ligger söder om Sri Lankas huvudstad Colombo, anses vara den största i landet och innefattar över 80 fabriker. 26-åriga Anoma Piyaselee är en av cirka 52 000 kvinnor som arbetar där.
Hon berättar om extrem övertid, svåra levnadsförhållanden och våndan över att vara ifrån sin familj i långa perioder. Anoma Piyaselee drömde förr om att studera vidare, men familjens ekonomiska situation tvingade henne att se sig om efter ett arbete. Hennes mors inkomster som grönsaksförsäljare räckte inte till mat, kläder och skolavgifter för hennes tre syskon.
– Jag kom till Katunayake 2002 från min hemby 20 mil härifrån, och arbetade först som assistent, sedan, efter sex månader, blev jag tekniker och har arbetat som det de senaste sex åren, säger hon till IPS.
Hon tjänar motsvarande 840 kronor i månaden. När hon började arbeta tjänade hon bara motsvarande 240 kronor i månaden. Vanliga förmåner som sjukförsäkringar är ovanligt, men kvinnor är berättigade till föräldraledighet.
Anoma Piyaselee arbetar åtta timmar per dag och ibland två timmar extra, sex dagar i veckan. Söndagar och andra helgdagar, vid buddistiska högtider, är hon ledig. Hennes schema ger henne inte möjlighet att resa hem särskilt ofta.
– Vi får möjlighet att resa hem till våra familjer en eller två gånger om året, antingen vid jul eller vid Avurudhu, nyårsfirandet i mitten av april.
En tiondel av hennes inkomst går till att betala hyra för boende. Resten av pengarna går till mat och pengar till syskonen. Nästan ingenting blir över. Hon och hennes man ser ingen möjlighet att kunna försörja egna barn för tillfället och har skjutit den tanken på framtiden.
Situationen är likadan för andra arbetare i frihandelszonerna. 26-åriga Dulani Wasala är änka och berättar att hon önskar att hon kunde träffa sina barn varje dag, men hon har bara möjlighet att resa hem tre gånger om året.
– Min mor tar hand om mina barn. Jag har inget annat val än att stanna här och arbeta. Min yngsta son tror att jag har rest till Colombo för att hämta tillbaka hans pappa, säger hon till IPS.
Hon tjänar motsvarande 840 till 980 kronor i månaden och skickar hem hälften av pengarna till sin mamma varje månad som används till barnens uppehälle. Hon får ofta handla matvaror på kredit för att få det att gå ihop.
– Det går, men det är lätt att bli skuldsatt, men det är min enda utväg, säger hon.
Enligt organisationen Stand-up, vars medlemmar arbetar eller har arbetat inom Sri Lankas frihandelszoner, är 90 procent av de anställda i Katunayakes frihandelszon kvinnor mellan 18 och 30 år som arbetar inom klädindustrin.
Ashila Mapalagama från Stand-up säger att det enda sättet att förändra kvinnornas situation är att höja deras löner.
– Först när de får skäliga löner kommer de få en förändrad livssituation. Det är något som arbetsgivarna, regeringen och andra måste inse om de vill förändra hur det ser ut.
Frihandelszoner, eller exportprocesszoner som det också kan kallas, innebär skattelättnader, mindre stränga arbetsrätts- och miljölagar, tullfri import av komponenter och tillgång till råvaror och billig mark samt rättigheter för företag att föra hem vinster. Zonerna är ett sätt för länder att locka till sig utländska investeringar.
