New York, 081211 (IPS) – På onsdagen hade det gått exakt 60 år sedan FN antog förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Och även om många regeringar visar mer än lovligt bristande respekt för deklarationen så har dess innehåll fortfarande ett brett folkligt stöd i världens länder. Det visar en färsk opinionsundersökning.
Opinionsundersökningen har genomförts i 25 länder i olika delar av världen, och resultatet visar att en bred majoritet stöder de breda principer om frihet och människors lika värde som deklarationen föreskriver.
– Den universella deklarationen om de mänskliga rättigheterna lever och mår bra, säger Steven Kull, som är chef för WorldPublicOpinion.org, det samarbetsprojektet för olika forskningscenter i världen som har genomfört undersökningen. En majoritet av de tillfrågade i alla medverkande länder anser att det ingår i FN:s uppdrag att verka för utökade mänskliga rättigheter i medlemsstaterna, enligt undersökningen som offentliggjordes på tisdagen. Sammanlagt ställde sig 78 procent av de 47 000 personer som hade tillfrågats bakom den uppfattningen. 65 procent vill att FN arbetar hårdare för de mänskliga rättigheterna, även om det innebär att världsorganisationen får mandatet att ta sig in i olika länder för att granska eventuella människorättsbrott.
– Deklarationen stöds över hela världen och är på inget sätt på väg att tyna bort eftersom yngre människor i än högre utsträckning ställer sig bakom den, säger Kull till IPS.
I alla deltagande länder ställer sig en majoritet bakom ett antal principer – som rätten till yttrandefrihet och fria medier – även när den används för att kritisera regeringen, rätten till fredliga demonstrationer, samt en rättvis behandling av alla medborgare oavsett deras religion, kön eller etnicitet. – Anklagelsen om att deklarationen skulle betraktas som en västerländsk uppfinning som tvingats på andra länder håller inte om man frågar folket, säger Kull.
Han säger vidare att undersökningen inte ger något stöd till tesen att deklarationen skulle uppfattas som att stå i strid med religionen i muslimska länder. Undersökningen visar dock samtidigt att invånarna i vissa länder är beredda att begränsa utrymmet för de mänskliga rättigheterna i situationer där den nationella säkerheten eller politiska stabiliteten anses vara hotad.
En majoritet av befolkningarna i Turkiet, Kenya, Nigeria, Indien och Sydkorea och Thailand anser exempelvis att staten har rätt att tortera terrorister om detta skulle leda till att man kan rädda oskyldiga människors liv.
I Egypten, Ukraina och Jordanien anser en majoritet av befolkningarna att vissa religioner inte bör få utövas fritt, medan befolkningen i Sydkorea är delad i denna fråga. Dock framgår det i undersökningen att en majoritet av befolkningarna vill att deras regeringar ska följa deklarationens principer även om ländernas säkerhet eller politiska stabilitet är hotad.
På frågan om hur man får fram pålitliga svar från länder där yttrandefriheten är begränsad så påpekar Kull att man tvingats fundera över hur ärliga svaren är från befolkningen i länder som Kina, Iran och Egypten. Men han hävdar att även i auktoritära länder har befolkningarna genom sina svar öppet eller indirekt vågat kritisera sina regimer.
Dock har de medverkande forskningscentren inte känt sig bekväma med att ställa alla frågor i alla länder. I Kina har man exempelvis inte ställt några frågor om demonstrationsrätten.
