Washington, 081017 (IPS) – Det återstår bara tre månader innan USA:s president George W. Bush lämnar Vita huset. Bush tycks vara inställd på att innan han avgår i januari försöka stilla en del av de internationella orosmoln som han själv var med och förorsakade, i synnerhet under sin första ämbetsperiod.
Alldeles nyligen bidrog Bush till att Nordkorea – en av “ondskans axelmakter” – ströks från utrikesdepartementets lista över länder som anses stöda terrorism. Detta i utbyte mot att regimen i Pyongyang lovat att återuppta nedmonteringen av en kärnanläggning, samt försäkrat att man kommer att samarbeta med amerikanska och internationella inspektörer.
När det gäller Iran, den andra kvarvarande medlemmen på listan över “ondskans axelmakter”, gör läckor vid amerikanska utrikesdepartementet gällande att Bush inom kort kommer att meddela Washingtons planer på att öppna en amerikansk diplomatisk beskickning i Teheran. Det skulle i praktiken innebära att de diplomatiska relationerna mellan länderna återupptas efter att ha varit frysta i 29 års tid. Trots att båda dessa åtgärder varit förväntade sedan länge är de neokonservativa hökarna inom och utanför regeringen rasande. “Det är den slutliga kraschlandningen för den en gång inspirerande globala satsningen på att konfrontera och motverka kärnvapenspridningen”, skriver den förre FN-ambassadören John Bolton i måndagens upplaga av Wall Street Journal med anledning av uppgörelsen med Nordkorea. Vidare hävdade Bolton, som ofta anses ge uttryck för vicepresidenten Dick Cheneys verkliga åsikter, att utrikesminister Condoleezza Rice även tycks vara beredd på att “böja sig” för Iran, “trots regimens gräsliga och omfattande inblandning i terrorism och dess snabbt framåtskridande kärnenergiprogram”.
Bolton förutspår att Washington kommer att öppna sitt kontor bara några dagar efter det amerikanska presidentvalet den 4 november, trots att Iran ännu inte gett sitt tillstånd. Och “även om det är svårt att föreställa sig, så kan än värre saker inträffa”, sammanfattade Bolton. Händelserna kan dessutom komma att slå mot den republikanske presidentkandidaten John McCain inom just de två områden – nationens säkerhet och kampen mot terrorismen – där allmänheten har ett större förtroende för honom än vad man har för motkandidaten Barack Obama.
McCain, som under sin valkampanj har skämtat om att bomba Iran, har varit motståndare till att inleda diplomatiska relationer med Iran så länge inte landet fryser sitt kärnenergiprogram. Hans reaktion inför överenskommelsen med Nordkorea var tydlig i och med att han inte gav den sitt stöd. I vissa utrikespolitiska frågor tycks nu Bush stå närmare den demokratiske presidentkandidaten än sin partikollega McCain.
Bland McCains närmaste rådgivare ingår fler av de neokonservativa hökar vars åsikter var avgörande för det som kommit att kallas “Bush-doktrinen” samt den ödesdigra invasionen av Irak som genomfördes under Bushs första period vid presidentämbetet.
Den senaste utvecklingen understryker samtidigt hur den mer hårdföra falangen alltmer förlorat sitt inflytande under Bushs andra ämbetsperiod. I stället har politiken styrts mot en mer traditionell inriktning på diplomati och multilateralism, i synnerhet gentemot de viktigaste allierade västländerna.
Den utvecklingen har letts av utrikesminister Rice och diplomater inom utrikesdepartementet och underrättelsetjänsten. Men sedan slutet av 2006 har även försvarsminister Robert Gates och den militära ledningen anammat utvecklingen eftersom man anser att försvarsmakten redan nu är överbelastad och inte har kraft nog att utkämpa fler krig.
