Melbourne, 081007 (IPS) – Få skulle frivilligt bege sig till det amerikanska fånglägret på Guantánamo. Men i samband med sin juridikstudier vid universitetet i Miami år 2005 blev Mahvish Rukhsana Khan så upprörd över behandlingen av fångarna att hon bestämde sig för engagera sig. Nu har hon skrivit en bok om sin tid som tolk vid fånglägret.
Mahvish Rukhsana Khan fick veta att den Philadelphia-baserade advokatfirman Dechert, som representerade 15 afghanska fångar på lägret, inte hade någon representant som talade pashto, så hon erbjöd hon sina tjänster. Derchert tackade ja och snart befann sig Khan, som föddes i USA – men vars föräldrar kommer från Afghanistan, på det beryktade lägret.
Nu har hennes erfarenheter som tolk på Guantánamolägret givits ut i bokform under titeln “My Guantánamo Diary: The Detainees and the Stories They Told Me”. IPS intervjuade Khan i samband med att hon nyligen besökte en bokmässa i Australien. IPS: I din bok hävdar du att “fånglägrets själva existens är en grov skymf mot allt som USA står för”. Kan du utveckla vad du menar med det? Mahvish Rukhsana Khan: Fångarna förnekas de grundläggande konstitutionella rättigheter som låg till grund för bildandet av USA. De åtalades aldrig och hölls gripna på obestämd tid, ibland i upp till sju år. De förnekades juridiska ombud, fick ingen opartisk rättegång och förnekades alla grundläggande rättigheter som varenda anklagad våldtäktsman och mördare i Amerika har rätt till. IPS: Var det denna känsla av orättvisa som fick dig att erbjuda dina tjänster? Mahvish Rukhsana Khan: Det var min drivkraft. Jag var ursinnig. Just då var jag en juridikstudent som läste om Guantánamo och de begrepp som vi studerade tillämpades inte där. Jag kände att institutionen Guantánamo hade skapats för att undgå de grundläggande juridiska principer som finns inskrivna i vår konstitution. Det var till en början skälet för mig att engagera mig. Jag var dessutom helt förbluffad över att beslutsfattarna i Washington debatterade om dessa medeltida tortyrmetoder var legala. En gång i tiden kallades det kinesisk vattentortyr och i dagens Amerika heter det water-boarding. Men det är precis samma sak. IPS: Hur upplevde du ditt första besök vid Guantánamo Bay? Mahvish Rukhsana Khan: Jag var nervös och rädd. Jag förväntade mig att möta en taliban eller al-Qaida-medlem som kanske inte ens ville sitta ner med mig eftersom jag är kvinna. Jag förväntade mig att träffa de värsta av de värsta terroristerna.
Men vid första resan träffade jag en barnläkare som numera arbetar för FN med att bygga upp Afghanistan. Hans hustru var ekonom och han själv shiamuslim, en förföljd minoritet under talibanernas styre. Han flydde därför till Iran, men trots det blev han senare anklagad för att kämpa för talibanerna. Den andra personen jag mötte var en 80-årig handikappad man som förts till Guantánamolägret på en bår. Ingen av dessa män hade åtalats för några kriminella aktiviteter. IPS: I din bok beskriver du både den mentala och fysiska tortyr fångarna blev utsatta för. Var du förberedd på detta? Mahvish Rukhsana Khan: Jag hade hört talas om tortyren. Men det blir något annat när du får höra en 80-årig handikappad man som inte kan gå eller se ordentligt, och som är fjättrad vid golvet, som talar om hur det är att bli slagen och få armen avbruten och att bli tvingad att klä av sig naken inför en grupp kvinnor. Saker får en annan innebörd då.
IPS: Du skriver att du förstod behovet av att invadera Afghanistan efter den elfte september, men att du också insåg vilket lidande afghanerna utsattes för när de bombades. Du har afghanska rötter, men är född i USA. Var det en svår tid för dig? Mahvish Rukhsana Khan: Det var svårt i och med att jag är född och uppvuxen i Amerika. Jag är amerikanska, Amerika är mitt hem och efter elfte september var jag orolig för Amerikas säkerhet. Men jag var också orolig för säkerheten för den muslimska minoriteten i Amerika, och vad detta skulle få för innebörd. De människor som bor i Afghanistan är på många sätt likadana som min egen familj, så jag kände även för dem när de blev bombade. IPS: Tror du att dina afghanska rötter och dina språkkunskaper gjorde det lättare för fångarna att tala fritt med dig? Mahvish Rukhsana Khan: Tveklöst, eftersom jag förstår de kulturella nyanserna och eftersom det inte behövdes någon tolk när jag pratade med dem. Vi förstod varandra. Jag förstod deras kultur och fick en snabb kontakt med åtminstone en del av fångarna. IPS: Senare har du träffat en av fångarna efter att han släppts. Det måste ha varit en märklig upplevelse efter mötet på Guantánamo? Mahvish Rukhsana Khan: Det var det. Jag träffade doktor Ali Shah Mousovi, som var den förste fånge jag mötte på lägret, och som jag hade lovat att besöka i hans hem den dag han blivit frisläppt. Det var en surrealistisk upplevelse när jag träffade honom i hans hem i Gardez i Afghanistan, eftersom jag bara hade känt honom som denna svaga, sårbara person som suttit fjättrad vi golvet och talat om sin vilja att öppna vårdcentraler för folket i sitt hemland efter talibanernas fall. Han var bara 43 år gammal, men hans skägg var helt grått. När jag träffade honom i Afghanistan hade hans bröder övertalat honom att klippa skägget och färga det svart. Och han hade gjorde precis det han talat om i lägret. Han släpptes utan att åtalas och arbetar i dag som läkare i Afghanistan. IPS: Guantánamolägret finns fortfarande och människor sitter fortfarande inspärrade där. Kan vi lära oss något av detta, behövs lägret? Mahvish Rukhsana Khan: Det behövs inte eftersom det finns ett rättssystem i USA och vi har inget behov av dessa hemliga institutioner. Terrorister har tidigare ställts till svars på amerikansk mark. Efter det första bombdådet mot World Trade Center lyckades vi åtala och fälla terrorister. När Guantánamo var som störst fanns det nästan 800 fångar där. I dag är de 240. Över 500 har frigivits, de flesta utan att åtalas, med undantag för det fåtal som avled på lägret. Om flera hundratals friges utan att åtal väcks är det uppenbart att många misstag har begåtts En annan sak som många är omedvetna om, vilket även jag var, är det belöningssystem som tillämpades när fångarna greps. USA:s militär släppte ner tusentals flygblad över hela Afghanistan, där man utlovade upp emot 25 000 dollar i belöning för varje infångad taliban eller al-Qaida-medlem. Det är som att vinna högsta vinsten i ett land där genomsnittsmedborgaren bara tjänar några kronor om dagen. Utöver det finns dessa komplicerade stammässiga, etniska, politiska och geografiska fiendskapen mellan olika folkgrupper som har en lång historia. Och militären utredde inte de anklagelser som människor riktade mot varandra i utbyte för en stor summa pengar. Jag anser att det vi kan lära oss av Guantánamo är att vi dels behöver ett bättre underrättelsesystem, samt att liknande misstag kommer att begås igen om det inte finns någon transparens eller rättssäkerhet.
