Karachi, 080918 (IPS) – Pakistans nyutnämnde president Asif Ali Zardari har ett svårt uppdrag framför sig – som förvärrats av tillslag från amerikanska trupper på landets territorium och de snabbt stigande matpriserna. Men oppositionen mot honom tycks ändå vara begränsad. De flesta tycks inse att det enda alternativet till den demokratiskt framröstade ledningen är ett nytt militärstyre.
För första gången under de händelserika 61 år som gått sedan Pakistan blev en egen stat står landets armé – som tidigare genomfört ett antal statskupper – politiskt neutral.
Och medan tidigare presidenter varit snabba med att avskeda sina regeringar till höger och vänster så är den nuvarande presidenten samtidigt en av två ledare för det styrande Pakistans folkparti, PPP, medan premiärminister Yusuf Raza Gillani är samma partis vice ordförande.
– Det är en hemsk situation för dem att vara i, säger Talat Aslam, redaktör för dagstidningen The News till IPS. – De representerar ett parti som traditionellt varit motståndare till etablissemanget, hela deras historia handlar om att bekämpa presidenten, och nu ska samma system i stället försvaras, samtidigt som högerpartier som PML-N kan stjäla den populistiska plattformen.
Zardaris parti PPP förlorade sin tidigare samarbetspartner i regeringen PML-N eftersom man inte ville återinsätta de domare som tidigare fått sparken av den förre presidenten Pervez Musharraf. PPP kunde dock behålla makten genom att i stället forma allianser med andra partier. Nu har de flesta av de domare som tidigare avskedades återfått sina tjänster, efter att de svurit en ny domared – som blivit hårt kritiserad. Chefsdomaren Iftikhar Muhammad Choudhry har dock, tillsammans med några andra högt uppsatta domare, vägrat svära den nya domareden.
Den rörelse bestående av jurister, studenter och vanliga medborgare som vände sig mot Musharraf efter att Choudhry fått sparken våren 2007, har varit mycket delaktig i de politiska förändringar som på senare tid har genomförts i landet. När väl valet var genomfört så var det upp till de politiska partierna att hantera situationen.
Den politiske aktivisten Aasim Sajjad Akhtar var en av dem som gick i täten för kampen mot Musharraf. Han menar att man kan tycka att det var fel att Zardari blev landets president, men ingen kan säga att själva processen varit felaktig – att det var parlamentet som valde fram honom.
– Det var för den demokratiska processens skull vi gick ut på gatorna och bekämpade militärdiktaturen. Om vi inte gillar resultatet så måste vi engagera oss i den processen. Det finns inga genvägar, men letar vi för hårt efter sådana finns risken att landet återigen förvandlas till en militärdiktatur.
Oppositionen mot regeringen har hårdnat efter de amerikanska militära räder in på pakistansk territorium som genomfördes bara några dagar efter att den nye presidenten tillträtt på sin post. Men Akhtar hoppas att den politiska oppositionen ska agera efter moget övervägande.
– I stället för att beskylla den folkvalda regeringen för attacken vore det mer meningsfullt att kritisera dem för att de inte kräver en större delaktighet i de beslut som tas i det så kallade “kriget mot terrorismen”.
Många analytiker menar att Pakistans oförmåga att hantera de militanta grupper som agerar i landets gränsområden mot Afghanistan är ett avgörande skäl till USA:s agerande.
– USA:s militära räder utgör ett klart brott mot de internationella lagarna och kan komma att få mycket negativa efterverkningar. Å andra sidan gav vi inte amerikanerna så många alternativ, säger juristen Asma Jahangir, som är ordförande för Pakistans människorättskommission.
För befolkningen i de stamområden som ligger när gränsen till Afghanistan är “kriget mot terrorismen” numera en fråga om liv eller död. De har hamnat i korselden mellan pro-talibanska grupper och den pakistanska armén, och riskerar numera även att drabbas av amerikanska missilattacker. Tusentals människor har tvingats på flykt, och det stora antalet internflyktingar har ytterligare försvårat situationen för landets nya regering. Den mest centrala frågan är dock vilket förhållandet ska bli mellan det civila styret och landets mäktiga armé. Svaret på den frågan kommer på sikt även att falla avgörandet i alla andra frågor. Att det finns ett stort allmänt stöd för en demokratisk process i landet står klart, och det gäller även flera av de politiska grupperingar som alltid brukar gnälla. Detta ger förhoppningar om att arméns och säkerhetstjänstens stora inflytande nu slutligen ska begränsas, och att det ska gå att skapa en varaktig fred med både Indien och Afghanistan. Dessa förhoppningar delas även av landets mäktiga allierade USA, som har inflytande över arméns resurser. Det återstår dock att se om Pakistans nya ledarskap besitter den politiska skicklighet och det mod som krävs för att landet ska kunna reda ut alla problem man för närvarande står inför.
