New Delhi, 080821 (IPS) – Den pakistanske presidenten Pervez Musharrafs avgång, efter nio år av auktoritärt styre, har skapat osäkerhet i grannlandet Indien.
Trots att avgången är en mycket viktig politisk händelse har Indiens utrikesdepartement ännu inte velat kommentera det hela, utan bara hänvisat till att det rör sig om “en intern fråga” för Pakistan.
Många högt uppsatta politiker oroar sig dock i tysthet över att Musharraf försvunnit från makten. Oron handlar bland annat om hur kontakterna mellan länderna, som ansetts ha fungerat ganska bra på senare år, ska påverkas av att presidenten försvunnit. Det finns också en oro för att Musharrafs avgång ska leda till att de militanta islamistiska grupperna ökar sin aktivitet mot Indien.
Avgången kommer samtidigt som relationerna mellan kärnvapengrannarna återigen har börjat hårdna. Indien har riktat anklagelser mot Pakistan om överträdelser av vapenstilleståndet längs den gemensamma gränsen, och den omtvistade delstaten Kashmir har upplevt flera stora demonstrationer igen efter några års lugn. Dessutom har rivaliteten mellan de båda länderna ökat i Afghanistan.
Det framstår som att de indiska politikerna är delade mellan en grupp som gärna sett att Musharraf bibehållit sin position, och en mer neutral falang som nu vill vänta och se hur de nya civila pakistanska ledarna ska hantera den svåra situation man står inför.
Alla bedömer dock utvecklingen i Pakistan med utgångspunkt från den långvariga konflikt länderna utkämpat om den indiska delen av den muslimska delstaten Kashmir. En konflikt som i sin tur bottnar i delningen av det dåvarande brittiska Indien 1947.
Den grupp som gärna sett Musharraf bli kvar vid makten leds av den nationelle säkerhetsrådgivaren M.K. Narayanan. Inom denna falang anser många att Pakistan aldrig kommer att lyckas att förvandlas till en sann demokrati eftersom landets militärapparat har ett så stort inflytande över samhället och politiken. Den pakistanska militärmakten bedöms vara oförmögen att släppa sin fiendskap gentemot Indien. Därför anser dessa indiska politiker att det är lättare att hantera Pakistan om landet leds av en militärchef eller någon som garanterat har armén bakom sig. Pervez Musharraf tog makten i Pakistan 1999 i rollen som militärchef.
En vecka innan Musharraf meddelade sin avgång sa Narayanan till en singaporiansk tidning att ett riksrättsåtal mot den pakistanske presidenten riskerade att leda till “ett stort tomrum”, vilket i sin tur skulle skapa fria tyglar för de extremister som vill bege sig över “till vår sida om gränsen”.
Den andra politiska falangen är mer försiktig i sina analyser. Man inser att Musharrafs position försvagades betydligt redan efter att han avgick som arméchef i november, och att presidenten i allt högre grad förlorat sin legitimitet.
Att han på ett eller annat sätt skulle få lämna presidentposten stod klart redan för ett par veckor sedan då de dominerande partierna PPP och PML-N gemensamt begärde att Musharraf antingen skulle avgå frivilligt eller ställas inför riksrätt. Anuradha Chenoy, professor i internationella studier vid Jawaharlal Nehru University i New Delhi, menar att de ledande indiska politikernas inställning till utvecklingen i grannlandet inte riktigt hänger ihop.
– Å ena sidan är Indien ett land som är stolt över sin demokrati. Å andra sidan så uppskattar man inte när en demokratisering pågår i den egna regionen. Chenoy pekar på exemplet Nepal, där den indiska linjen fram till nyligen var fientlig till landets maoister. Indien fortsatte att stödja landets monarki trots att en intern massrörelse arbetade för att få bort den.
I fallet Pakistan menar Anuradha Chenoy att indiska politiker, på samma sätt som amerikanska, anser att det är lättare att hantera ett land som styrs av en enda individ, eller en institution, som den pakistanska armén. Chenoy påpekar samtidigt att det inte gick att lita på Musharrafs arbete med att kontrollera de militanta grupperna i landet.
Till en början var den indiska linjen mot Musharraf mycket tveksam, främst beroende på att han ansågs vara hjärnan bakom den väpnade konflikten i Kargil, som bröt ut ett år efter att Indien och Pakistan hade genomfört sina kärnvapentester 1998. Men efter att fredsprocessen mellan länderna inleddes 2004 började den indiska inställningen förändras. Man uppskattade särskilt att Musharraf meddelade att han var villig att öppet diskutera en lösning av konflikten i Kashmir. Det många indiska politiker inte tycks se är den maktförskjutning mellan det civila samhället och militären som Musharrafs avgång innebär. Även om presidenten avgått som arméchef betraktades han som en symbol för militärens makt i landet.
Att han nu avgått kommer ytterligare att stärka förskjutningen mot att folkets representanter får en större makt i landet. De senaste politiska händelserna i Pakistan är dessutom delvis ett resultat av att det civila pakistanska samhället har mobiliserat sina krafter för att åstadkomma en demokratisering. Karamat Ali, pakistansk aktivist i sociala och fackliga frågor, menar att det inte råder något tvivel om att aktivister och de allt mer frispråkiga medierna varit starkt bidragande faktorer till Musharrafs avgång.
Ali påpekar samtidigt att Musharrafs insatser för att skapa fredliga relationer till Indien på inget sätt var unika.
– Det finns ett starkt stöd för detta hos alla stora pakistanska partier och i samhället i stort. Den processen kommer inte att avslutas bara för att Musharraf har lämnat scenen. Dessutom förvandlades Musharraf på senare tid till fredsprocessens största hinder på grund av hans växande impopularitet.
Trots detta har det officiella Indien än så länge inte visat någon solidaritet eller glädje över den pågående demokratiprocessen i grannlandet. Risken finns att denna linje leder till att Indien förlorar i anseende hos den pakistanska allmänheten.
