Bailu, 080701 (IPS) – Mitt under den kinesiska kulturrevolutionen drabbades landsbygdsbefolkningen i Yunnan-provinsen av ett jordskalv. Ledarna i Peking agerade snabbt – genom att skicka tiotusentals exemplar av Maos lilla röda bok och lika många rockmärken med ledarens porträtt till regionen. Insatserna kompletterades sedan med ett stort utskick av uppmuntrande brev från huvudstaden.
Det hann gå över tolv år innan sanningen om Pekings “moraliska stöd” till de som drabbades av jordbävningen i Tonghai 1970 blev allmänt känd. Över 15 000 småbönder dödades i katastrofen.
Sedan dess har Kina genomgått två årtionden av reformer och förnyelse, vilket även påverkat regimens sätt att bemöta naturkatastrofer. Men klyftan mellan landets privilegierade städer och fattiga landsbygd finns kvar.
Den stora jordbävningen i Sichuan i maj – den kraftigaste som drabbat landet på 30 år – orsakade närmare 90 000 människors död och ledde till att fem miljoner människor blev hemlösa. Men katastrofen belyste också de ökande klyftorna mellan tillväxten i städerna och den fattiga landsbygden – just de klyftor som landets ledare lovat att åtgärda. I provinshuvudstaden Chengdu drabbades det sedan länge övergivna sovjetiska konsulatet värst av jordbävningen. I småstäderna och byarna slogs däremot allt till spillror.
– Vi har ett ordspråk här – inget kan förstöra Chengdu, vare sig värme, kyla, jordskalv eller stormar, säger Zhang Jianhong, bokhandlare i stadens hippa nöjeskvarter Kuan Xiangzi. – Vi är trots allt provinshuvudstaden, säger Zhang stolt. Många i staden delar denna självsäkerhet, och den är delvis baserad på verkligheten. Chengdu ligger i en sänka där marken är hård och stark. När jordbävningen slog till den 12 maj så var det de byar och städer som ligger mot bergen som drabbades hårdast.
Men Chengdubornas självsäkerhet handlar också om något annat – en känsla av att de som storstadsbefolkning kan räkna med att bli bättre omhändertagna än kusinerna på landet. Ända sedan kommunisterna kom till makten har staten satsat på att hjälpa dem som bor i städerna, ofta på bekostnad av massorna som livnär sig som bönder. I den lilla staden Bailu, som ligger två timmars bilfärd från provinshuvudstaden, berättar bönderna att de ofta använder kolslagg istället för murbruk när de bygger sina bostäder. Deras inkomster är bara en bråkdel av vad de välbeställda i Chengdu tjänar.
Sun Jie, som bor på en bergstopp utanför Bailu, tjänar motsvarande 360 kronor i månaden på att samla in och sälja en sorts rötter som traditionellt används för att behandla inflammationer.
– Man får antingen arbeta i gruvorna eller handla med medicinalväxter, något annat finns inte här. Min mamma har levt här hela sitt liv här och vill inte ge sig av, och jag tar hand om henne. Så vi hankar oss vidare, berättar Sun, som är 28 år gammal.
Befolkningen på Sichuans landsbygd och i storstäderna har olika minnen av tidigare katastrofer. Många i Chengdu berättar att deras föräldrar aldrig berättat om den svält som drabbade landet i slutet av 50-talet.
– Det kanske var dåligt med mat, men någon svält var det aldrig. Inte i staden i alla fall, säger juristen Jia Youping. I småstäderna och byarna vittnar däremot många om hur de vuxit upp med berättelserna om den fruktansvärda hungern och fattigdomen som utlöstes av Maos satsning på en snabb industrialisering som gick under namnet “det stora språnget”.
– Många dog. Bara de starkaste och mest tursamma överlevde, berättar Lao Wu från Anren.
De senaste åren av snabb ekonomisk utveckling har förändrat livsförutsättningarna dramatiskt för miljontals kineser. Men den övervägande majoriteten lever fortfarande på landsbygden och har i betydligt mindre utsträckning fått ta del av de rikedomar som samlats i storstäderna. Förra året tjänade befolkningen på landsbygden i genomsnitt bara en tredjedel så mycket som storstadsborna. Förra året genomdrevs en lag som innebar att befolkningen i städerna fick rätten att äga sina bostäder. Bönderna är däremot fortfarande hänvisade till att hyra sina jordplättar av staten, och har därmed lite att sätta emot när lokala statstjänstemän vill genomföra olika projekt på deras marker.
De kinesiska myndigheterna har fått mycket beröm för de snabba räddningsinsatser som de genomförde efter katastrofen i maj. Men vissa kritiker menar att myndigheterna även känner en viss skuld över de stora skillnaderna mellan säkerhetsarbetet och byggstandarden på landsbygden och i städerna, som innebär att landsortsbefolkningen drabbas så mycket hårdare av katastrofer.
– Det är alltid samma sak. När en katastrof inträffar drabbas de vanliga människorna, medan kommunistpartiet tar åt sig äran, säger Zeng Xiaodong, som är fabriksarbetare i Pengzhou. Ett av de tydligaste bevisen för skillnaderna mellan stad och landsbygd var de tusentals klassrum som förvandlades till ruiner i samband med jordbävningen. Närmare tio tusen elever och lärare begravdes i skolorna och många föräldrar menar att deras barn dog på grund av att skolorna var fuskbyggen som kunnat uppföras på grund av korrumperade tjänstemän.
På landsbygden oroar sig många av dem som drabbades av jordbävningen för vilken hjälp de nu ska få med återuppbyggnaden. Regeringen har utlovat stora summor som ska gå till att hjälpa bönder att reparera eller återbygga sina bostäder. Men skillnaden mellan stad och landsbygd är uppenbar även när det gäller dessa satsningar. De familjer som förlorade sina hem i turiststaden Dujiangyan har erbjudits att antingen ta emot ett ordentligt skadestånd eller få tillgång till en ny bostad på 70 kvadratmeter, som kommer att står klar inom tre år. Bönderna i Bailu erbjuds däremot enbart fem kvadratmeters yta per person om de går med på att flytta till de bostäder myndigheterna kan erbjuda.
*IPS kan numera erbjuda våra prenumeranter bilder till vissa av våra artiklar. Dessa säljs separat till ett fast pris på 500 kronor. Om ni vill publicera denna bild var vänlig och mejla vår svenska redaktion på: ipsnews(a)telia.com och meddela att ni använt den.
