Nairobi, 080129 (IPS) – Våldet i Kenya handlar inte bara om valfusk och motsättningar mellan olika folkgrupper. Grundorsakerna till det organiserade etniska våld som brutit ut i Rift Valley och på Kenyas landsbygd går djupare än så.
– Vi måste hantera de grundläggande frågorna bakom oroligheterna, som behovet av en jämnare resursfördelning – annars kommer vi att vara tillbaka här igen om tre, fyra år, sade den tidigare FN-chefen Kofi Annan till de journalister som samlats vid en presskonferens på ett hotell i Nairobi på söndagen.
Annan hade då mött människor som överlevt de våldsamheter som de senaste veckorna rasat i landet, som hittills krävt över ett tusen människoliv och tvingat närmare en kvarts miljoner kenyaner på flykt.
Även om Annans medlingsförsök, som går ut på att få igång en dialog mellan president Mwai Kibaki och oppositionsledaren Raila Odinga, gett vissa resultat – de politiska ledarna har skakat hand och sagt att de ska arbeta för en lösning av krisen – så har våldsspiralen fortsatt av egen kraft. Om Kibaki, som tillhör folkgruppen kikuyu, och Odinga, som tillhör luo-folket, skulle sluta fred och komma överens om en maktdelning, så kommer de ekonomiska och politiska problem som ligger till grund för våldet att finnas kvar. – Att beskriva det som en fiendskap mellan olika stammar är en förenkling. Tillgång till mark, bostäder och vatten är de verkliga grundmotsättningarna, som uppträder i form av etnicitet och förvärras av politiska bråk, säger en dansk biståndsarbetare som ingår i ett team som varit i Rift Valley för att bedöma situationen.
– Det finns ett klart klassperspektiv på kaoset i det kenyanska samhället, säger biståndsarbetaren, som inte vill bli citerad med sitt namn. Millicent Ogutu, som arbetar för ett medieföretag i Nairobi, menar att det var tydligt vilken grupp i samhället som gick ut för att protestera mot hur valet hade skötts.
– Det var de fattigaste av de fattiga, de arbetslösa och de jordlösa. Det tycks också vara människor från denna klass som begår våldsdåden, säger Ogutu.
I Nairobi har våldet varit koncentrerat till slumoråden som Kibera och Mathare. Samma mönster går igen också i andra delar av landet, som i Odingas hemprovins Nyanza, och i städerna i Rift Valley. Många av de kenyaner som IPS talat med är skeptiska till att de politiska ledarna ska kunna nå fram till några långsiktiga lösningar på den ekonomiska ojämlikheten, nepotismen och korruptionen i landet. De flesta som protesterat i slumområden och på andra platser tillhör folkgrupperna luo och klenjin, och de flesta offren för våldet är etniska kikuyus. Men i botten av dessa förenklade etniska förklaringar finns ett historiskt mönster av ojämlik resursfördelning i landet. Den största konflikten handlar om markrättigheter. En ekonomiprofessor i Nairobi, som inte vill bli citerad med namn eftersom han är statligt anställd, säger att medlemmar av kikuyu-folket sedan självständigheten haft fördelar i fråga om markrättigheter. Enligt professorn kunde gruppen köpa upp stora markrättigheter eftersom kikuyu-folket dominerade landets första självständiga regering under president Jumo Kenyatta, som såg till att ge den egna folkgruppen fick tillgång till fördelaktiga lån. – Detta resulterade i att kikuyu-familjer äger jordar i områden som domineras av andra folkgrupper, i synnerhet i bördiga Rift Valley, som också varit den mest våldsdrabbade regionen ända sedan Kenya införde ett flerpartisystem 1992, säger professorn. Valet i december förra året var inte det första som var riggat, och det var heller inte det första som ledde fram till våldsamma protester. Även i samband med valen 1992 och 1997 utbröt våldsamheter, som främst riktades mot kikuyu. En annan viktig fråga handlar om bostäder och tillgång till vatten i de områden där landets fattigaste bor, och denna fråga är direkt relaterad till problemen med korruption.
Millicent Ogutu menar att klyftan mellan de få kenyaner som är rika och den stora majoriteten fattiga snabbt har vidgats under det senaste årtiondet. – Klyftan är så stor att även om en vanlig kenyan lyckas få ihop de resurser som krävs för bygget av ett ordentligt hus så måste han också bemöta mängder av byråkratiska hinder i processen, vilka bara kan lösas genom mutor till korrumperade tjänstemän, säger Ogutu. I Nairobi finns det inga egentliga medelklassområden. Det som finns är slumområden och kvarter där de rika lever. Ekonomiprofessorn påpekar att under den tidigare presidenten Daniel arap Mois, men också under Kibakis, styre så har landets rika blivit ännu rikare, och kunnat skaffa sig allt större bilar och hus.
– Detta samtidigt som de fattiga har blivit allt fattigare. Medelklassen har istället krympt, och bara ett fåtal har lyckats klättra uppåt, medan de flesta med knapphet klarar sig ifrån att sjunka ned i den ekonomiska och sociala avgrunden, säger professorn. Det våld som antagit etniska former har med andra ord sina rötter i de allt större klasskillnaderna mellan landets rika och fattiga. De fattiga hade förhoppningar om att demokratin och valet skulle ge dem en möjlighet att påverka regeringspolitiken. Dessa förhoppningar ökade i takt med att Odinga framställdes som folkets kandidat och de fattigas representant. Röstberättigade från många olika folkgrupper la därför sin röst på honom. – Efter den fredliga maktöverlämningen år 2002 så hyste de flesta kenyaner en övertygelse om att de kunde åstadkomma förändringar genom att utnyttja sin rösträtt. Av de skälet gick många ut och röstade den fredliga valdagen i december, säger Ogutu. – Denna övertygelse är illa tilltygad. Att Raila skakar hand med Kibaki är bara något kosmetiskt, en tillfällig och tunn frist. Det kommer inte att förändra något för folket. De kommer förr eller senare att vara tillbaka ute på gatorna igen.
