Santiago, 071210 (IPS) – Den 21 december är det 100 år sedan den chilenska militären på regeringens order sköt ned tusentals strejkande industriarbetare, en händelse som blivit känd som massakern på Santa María de Iquique-skolan.
Strejken för bättre arbetsvillkor i den på den tiden blomstrande salpeterindustrin inleddes i början av december 1907 i hamnstaden Iquique i norra Chile. De strejkande fick snabbt förstärkning av arbetare från andra saltverk i regionen. Tillsammans ockuperade arbetarna Santa Maria-skolan och krävde förhandlingar med arbetsgivarna, som var både chilenska företag och utländska, främst brittiska. Men cheferna vägrade att möta arbetarna om de inte först gick tillbaka till sina jobb, ett villkor som inte accepterades av de strejkande.
Regeringen agerade till en början medlare mellan parterna i konflikten. Men när strejken växte beslutade myndigheterna att de cirka 7 000 strejkande arbetarna hotade allmänhetens säkerhet och hälsa, och beordrade kommunledningen att få ett slut på ockupationen – med alla till buds stående medel.
Klockan 03:45 den 21 december gick militären in i Santa Maria-skolan och öppnade eld mot de chilenska, bolivianska, peruanska och argentinska arbetare som fanns där. Historiker uppskattar att 1 000 personer fick sätta livet till, möjligen upp till 2 000.
– Massmordet var något skamligt som Chile under väldigt lång tid försökte dölja, säger Juan Manuel Díaz, ansvarig för internationella relationer hos Chiles största fackförening CUT.
Men händelsen blev internationellt känd i början av 1970-talet tack vare Luis Advis, som år 1969 skrev sången Cantata de Santa María de Iquique, vilken året därpå spelades in av den världskända folkmusikgruppen Quilapayún och spreds över världen. I sången talas det om 3 600 döda, men det finns inga bevis som styrker den siffran.
Morden i Iquique var ingen isolerad händelse. Den chilenska staten hade sedan år 1903 använt vapen mot protesterande arbetare som tryckte på för förbättrade levnads- och arbetsvillkor.
– Massakern var en avskräckande krigshandling mot vad staten uppfattade som en “inre fiende”, säger den chilenske historikern Sergio Grez, som skrivit flera böcker och artiklar om landets sociala historia.
– I myndigheternas ögon var arbetarna farliga – inte på grund av vad de hade gjort, men för vad de skulle kunna komma att göra.
Både Grez och Díaz ser en rad likartade drag i det chilenska samhället år 1907 och i dag, 100 år senare.
– Nu som då råder det en ekonomisk boom. De styrande klasserna har väldiga tillgångar – då till följd av salpeterexporten, i dag tack vare vår kopparindustri och andra naturresurser. Och i båda fallen är klyftan mellan fattiga och rika enorm, säger Díaz. Därtill, menar han, pågår en “återfödelse av fackföreningsrörelsen”, som i år har hållit flera strejker och demonstrationer i protest mot vad den uppfattar som en ojämlik inkomstfördelning i landet.
– Dåtidens kamp är densamma som i dag, säger Díaz.
Mer än 300 initiativ, såsom utställningar, demonstrationer, konferenser och festivaler har uppmärksammat Iquique-massakern under året i Chile och i Argentina, Bolivia, Brasilien, Mexiko, Frankrike, Italien, Spanien och Japan. Även i många andra länder, däribland Sverige, kommer enligt Díaz minnet av dem som dog i massakern att högtidlighållas i samband med den officiella högtidsveckan – den 14-21 december.
