Karachi, 071031 (IPS) – Tv-fotografen Arif Khan var en av alla dem som dödades i det bombdåd som nyligen riktades mot den tidigare pakistanske premiärministern Benazir Bhutto. Khans död belyser de stora faror som landets journalister tvingas utsätta sig för i detta våldsdrabbade land.
– Arif Khan är en symbol för pressfriheten, för vilken han också gav sitt liv, sa Javed Chowdhry, vid Karachis journalistförbund i samband med ett minnesmöte som hölls i förra veckan.
Sexbarnspappan Khan satt på en polisbuss som eskorterade den kortege som välkomnade tillbaka Benazir Bhutto till Pakistan efter hennes långa exil i utlandet, då attentatet, som krävde över 140 liv, inträffade.
I takt med att Pakistan drabbats av alltfler våldsdåd så har också riskerna ökat för landets journalistkår.
– De flesta nyheter innebär numera ett visst risktagande, säger Syed Talat Hussain, nyhetschef vid den privata tv-kanalen Aaj. Hussain har egna erfarenheter av våldet. I samband med att väpnade mobbar i maj i år drog runt på Karachis gator för att förhindra att den då avstängde domaren för landets högsta domstol skulle besöka staden attackerades Aaj:s redaktion. Detta eftersom kanalen sände direkt från våldsamheterna. Tv-tittarna chockades av bilderna på hur Hussain och hans kollegor tvingades gömma sig under kontorsborden medan kulorna haglade runt dem. Även tidigare har redaktioner attackerats, men detta var första gången våldsamheterna gick ut i direktsändning. Tidigare i år slog sig exempelvis poliser in på tv-kanalen Geo:s redaktion i Islamabad, och väpnade gäng har även gett sig på andra redaktioner som utsatts för beskjutning och mordbränder. På senare år har det blivit mycket farligare att arbeta som journalist i landet. Det amerikanska nyhetsmagasinet Newsweek beskrev nyligen Pakistan som världens farligaste land – undantaget Irak. Bland de bidragande orsakerna angav tidningen den politiska instabiliteten i landet, de islamistiska nätverken, den stora ilskan mot västerlandet, samt att landet innehar kärnvapen. Journalister står inför samma faror som befolkningen i stort, men i högre grad eftersom deras arbete hela tiden tvingar dem in i riskfyllda situationer. Till skillnad från poliser och säkerhetsvakter saknar dock reportrarna vapen, säkerhetsutrustning och utbildning för att hantera riskerna. – Det kommer att ske fler bombdåd, men vi är proffs och måste vara ute och göra vårt jobb, säger Munizae Jahangir, reporter för den indiska tv-kanalen NDTV. Hon befann sig vid Bhuttos bepansrade lastbil när den första bomben sprängdes. Jahangir och hennes kameraman misstänkte att ytterligare en bomb skulle detonera och gav sig snabbt iväg så långt bort de kunde. Bara några sekunder senare detonerade den andra bomben precis där hon tidigare befunnit sig. Två andra journalister skadades allvarligt vid attentatet, och för en av dem är läget fortfarande kritiskt. Minst 21 journalister har dödats i Pakistan sedan president Pervez Musharraf tog över makten i landet 1999. Organisationen Reportrar utan gränser skriver i sin senaste årsrapport att det växande antalet oberoende tv-kanaler i landet på senare tid har lett fram till en bättre journalistisk. Men organisationen skriver också att landets militär är mycket repressiv mot journalister, och att flera journalister utsatts för kidnappningar och tortyr av soldater. Värst är situationen i de oroliga gränsområdena mot Afghanistan.
