Washington, 070830 (IPS) – Den 15 september ska George W. Bushs regering ha överlämnat en rapport till kongressen där man försvarar sin “surge”-strategi – det vill säga beslutet att skicka ytterligare 30 000 soldater för att öka säkerheten i Irak.
Vita huset hoppas kunna avsluta det senaste kapitlet i Irak-debaclet med åtminstone lite goda nyheter. Och som vanligt har Bush-administrationen fått lite hjälp – kanske omedvetet – från sina vänner i landets stora medier. De senaste bidraget som pulserat genom landets etermedier kommer från Michael O'Hanlon och Kenneth Pollack, två självutnämnda kritiker av regeringens politik i Irak, som efter ett åtta dagar långt besök i Irak skrev en artikel New York Times den 30 juli. I denna artikel hävdade man att den amerikanska militären “äntligen är på väg att komma någonstans i Irak, åtminstone militärt”. O'Hanlon och Pollack, som arbetar vid tankesmedjan Brookings Institutions avdelning för Mellanöstern, var noga med att undvika vissa fraser som nyligen strukits ur president Bushs retorik – däribland “seger i Irak”, och behovet av att “hålla kursen”.
Däremot skrev de att de påverkats av de amerikanska soldaternas moral, och förvånats av vilka framsteg som gjorts tack vare den nya “surge”-strategin, samt uttryckte sin övertygelse om de goda möjligheterna för att truppförstärkningarna ska leda till en “stabilitet som både vi och irakierna kan leva med”. Artikelförfattarnas slutsats var att “tillräckligt mycket bra sker på Iraks slagfält idag för att kongressen bör planera för att stödja insatsen åtminstone fram till 2008”.
Många stora medieredaktioner hoppade på tåget och rapporterade om att två tidigare långvariga kritiker av Irakkriget nu medgivit militära framgångar. Samtidigt ignorerades det faktum att både O'Hanlon och Pollack till en början varit mycket tydliga anhängare till invasionen.
I en intervju i CNN Newsroom den 30 juli beskrevs Pollack av CNN:s nyhetsankare Heidi Collins som en krigsmotståndare, som efter sitt besök i Irak tydligen ändrat uppfattning. – Du är en självutnämnd kritiker av hur Bush-administration skött detta krig, du skrev en bok om situationen i Irak, du satt med i tv och delade med dig av dina åsikter, men nu tycks det som att tongångarna förändrats en del, sa hon. Men Collins sa inget om innehållet i den bok Pollack skrev 2002 med titeln “The Threatening Storm: The Case for Invading Iraq” – en titel som talar för sig själv. Inte heller nämndes att han tydligt tog ställning för invasionen av Irak på Oprah Winfreys talkshow samma år. O'Hanlon och Pollack blev under de kommande dagarna introducerade på liknande sätt när de intervjuades av flera av landets stora nyhetskanaler. Mediegranskningsorganisationen Media Matters noterar att korrespondenten David Martin på CBS Evening News felaktigt beskrev O'Hanlon som en “kritiker” av kriget som tidigare ansett att truppförstärkningarna kommit för sent, men “nu anser att de bör bibehållas”. Enligt Media Matters stödde O'Hanlon invasionen och argumenterade redan i januari i år i en artikel för att truppförstärkningarna var “rätt sak att försöka med”.
Dagen efter publiceringen av artikeln i New York Times framträdde vicepresidenten Dick Cheney på CNN-programmet Larry King Live. Där berömde Cheney O'Hanlons och Pollacks åsikter. Vicepresidenten försökte dessutom ge ytterligare trovärdighet till regeringens linje genom att skämta om att artikeln publicerats i just New York Times, “som inte direkt är en vänlig publikation”. Cheney sa vidare att båda artikelförfattarna tidigare varit “starka kritiker av kriget”, men att dessa “nu säger att det verkligen finns en möjlighet att vi kan komma att lyckas”. Mediegranskarna uppdagade det motsägelsefulla i rapporteringen om O'Hanlons och Pollacks analyser, även om det gick de stora medieredaktionerna förbi. “I fråga om rent bedrägeri och propaganda är det svårt att dra sig till minnes något så fräckt och falskt”, skrev Glenn Greenwald vid webbtidningen Salon.com. “Att bevittna hur dessa två krigsälskare – som stödde invasionen, förespråkade truppförstärkningarna, och är kamrater till Fred Kagan – helt tanklöst hela dagen i går beskrevs i medierna som motsatsen till vad de är, var faktiskt ganska förbluffande.” Kagan är en av upphovsmännen bakom “surge”-strategin. I en intervju med Greenwald erkände O'Hanlon att han inte var riktigt den regeringskritiker som han beskrivits som i ett flertal tidigare intervjuer. – Precis som du rapporterat var jag inte kritisk mot detta krig. I den slutgiltiga analysen var jag en anhängare, medgav O'Hanlon till Greenwald.
Den kanske starkaste kritiken mot O'Hanlons och Pollacks stöd till “surge”-strategin kom i en artikel i samma tidning, New York Times, den 19 augusti.
I en artikel med rubriken “Kriget som vi ser det” skriver sju amerikanska kompanibefäl som just avslutat en längre kommendering i Irak att “påståendet att vi alltmer är på väg att ta kontrollen över slagfälten i Irak är en bedömning som bygger på en bristfällig och USA-centrerad analys”.
Utan att uttryckligen referera till O'Hanlons och Pollacks artikel ifrågasätter de sju befälen i sin artikel flera av deras uppgifter. Artikelförfattarna skriver att de är kritiska mot hur pressen på senare tid beskrivit situationen i Irak, och hävdar att den bilden inte stämmer överens med “den ökande civila, politiska och sociala oro som vi ser idag”.
Men trots att artikeln till stora delar var ett direkt motinlägg till O'Hanlons och Pollacks påståenden fick den inte särskilt stort utrymme i de stora medierna.
