Guatemala City, 070817 (IPS) – “Det fanns ingen uttalad arbetstid, ibland fick vi jobba hela nätterna ända fram till gryningen”, berättar Everilda Yanis. Hon arbetade på en av alla Guatemalas exportinriktade textilfabriker fram till slutet av förra året, då fabriken plötsligt stängdes och hundratals arbetare ställdes på gatan utan någon kompensation.
Fackliga företrädare, arbetare och aktivister kan för IPS berätta om hur brott mot mänskliga och fackliga rättigheter är vardag på de skattebefriade textilfabriker som kallas maquilas. För närvarande finns det 184 sådana fabriker i landet, varav 66 tillhör sydkoreanska investerare. Sammanlagt arbetar 70 000 människor på dessa fabriker, och av dessa är 80 procent unga kvinnor, enligt exportorganet Agexport och textilindustriförbundet Vestex. Yanis blev under sina tre år på fabriken mamma till två små barn. Men arbetsgivarna tillät henne inte att ta rast för att amma sina barn, vilket hon enligt landets lagar har rätt till, och arbetet var “mycket tungt”.
Maquilas-fabrikerna är under tio år befriade från skatter i enlighet med en lag som syftar till att främja landets exportindustri. Reglerna gör det möjligt för företagen att minska sina produktionskostnader, inklusive lönekostnaderna. Om en fabrik drabbas av problem, eller börjar närma sig den tioåriga gränsen för skattebefrielser, kan ägarna bara besluta sig för att stänga verksamheten och öppna igen på en annan plats under ett annat namn. Utan några som helst omkostnader.
Den vanligaste kritiken mot dessa fabriker är att personalens arbetstider är alldeles för långa, ibland upp till 14 timmar utan några raster, vilket är olagligt. Men arbetsgivare anklagas också för att undanhålla löner, för att tvinga personal att genomföra graviditetstester och för att bryta mot en lång rad andra lagar Fabriksägarna anklagas även för att behandla sin personal illa på andra sätt.
– De gastar åt dem, slår dem och tvingar dem att uppfylla vissa kvoter och att inte kräva några rättigheter, säger Ana María Monzón, som arbetar för människorättsorganisationen CALDH. Monzón har deltagit vid en granskning av ett flertal olika fabriker och säger att många arbetare beklagar sig över att de inte får dricka vatten. Detta för att arbetargivarna inte vill att arbetarna ska behöva ta raster för att besöka toaletten.
Den bilden bekräftas av Hilda López, som arbetade för en maquila i fyra år.
– De höll toaletterna låsta, vi fick bara gå dit en gång på morgonen och en gång på eftermiddagen. De skällde på oss, skrek åt oss och krävde att vi skulle jobba hårdare och snabbare, berättar hon för IPS När fabriken hon arbetade för stängdes förra sommaren blev Hilda López liksom 500 av hennes kollegor av med sina innestående löner. Enligt den officiella statistiken lever 56 procent av Guatemalas 12,7 miljoner invånare under fattigdomsgränsen. Ickestatliga organisationer menar dock att den verkliga siffran är så hög som 80 procent. Samtidigt är arbetslösheten hög i landet, särskilt bland landets kvinnor.
Textilfabrikerna har gjort det möjligt för många kvinnor som tillhör ursprungsbefolkningen att komma ut på arbetsmarknaden. På fabrikerna tjänar de minimumlönen på motsvarande drygt 1 200 kronor i månaden. De har också rätt till en mindre bonus, som enligt fackliga företrädare inte alltid betalas ut. – Maquilas är viktiga för det här landet på grund av bristen på en statliga politik för att skapa arbetstillfällen. Det förklarar varför det finns en tolerans för övergrepp, säger Vinicio Hernández, som arbetar med arbetsrättsliga frågor hos landets justitieombudsman.
Samtidigt är Hernández kritisk till att landets arbetsrättsliga lagar inte genomdrivs på fabrikerna.
Enligt en rapport från människorättsorganisationen CALDH brukar myndigheternas inspektörer uppmana arbetare som inte fått sina löner utbetalda att inte driva saken vidare, eftersom det är en lång och svår process. Dessa inspektörer ska enligt rapporten också varna arbetare för att deras namn kan hamna på de “svarta listor” företagen gemensamt upprättar, vilket skulle innebära att de aldrig mer får något arbete på någon av fabrikerna.
Förra året stängde 20 textilfabriker sin verksamhet i landet.
– Arbetarna lämnades på gatan utan någon inkomst eller rätt till arbetslöshetsersättning, säger Victoriano Zacarías, generalsekretare vid Arbetarnas nationella federation. Enligt Zacarías har ytterligare tio fabriker stängt i år. Varje dag klockan tolv öppnas fabrikernas dörrar, som varit låsta och bevakade sedan arbetet inleddes på morgonen, och ut strömmar hundratals arbetare. Kvinnorna letar upp platser i skuggan för att snabbt kunna äta sin lunch på marken. Många passar också på att springa på toaletten innan de återvänder in till fabriken för en lång eftermiddag vid maskinerna, som tar slut först när cheferna bestämmer sig för att det är tid att gå hem.
