New Delhi, 070613 (IPS) – Indien har sedan länge varit ett mycket ojämlikt land där slumområden vuxit vid sidan av palats i marmor. Men nu har den snabbt ökande klyftan mellan landets rika och fattiga fått landets premiärminister att ifrågasätta utvecklingen.
Premiärminister Manmohan Singh, som betraktas som arkitekten bakom de ekonomiska reformer som genomförts i Indien, har inlett en debatt om höga löner och ansvarslöst slöseri.
Vid ett möte inom Indiska industrikonfederationen, en av landets viktigaste affärsgrupper, uppmanade premiärministern nyligen dess medlemmar att stå emot oskäliga lönekrav från chefer och företagsledare, samt att “motverka skrytkonsumtion”.
Under de senaste fem åren har många indier upplevt snabba lönelyft. Enligt en undersökning från det amerikanska bemanningsföretaget Hewitt Associates beräknas lönerna i år stiga med i genomsnitt mer än 14 procent, vilket är mest i hela Asien. Tillväxten i Indien har under de senaste fem åren i genomsnitt legat på 8,5 procent, och företagsledningarna vid de största bolagen kan numera kvittera ut liknande ersättningar som sina motsvarigheter i de rika länderna. Singhs uttalanden har dock kritiserats. En grupp industriledare har ställt frågan om den nuvarande mittenvänsterregeringen vill gå tillbaka till “den gamla dåliga tiden” då regeringen satte lönetak för företagen. Även landets största vänsterparti, Indiens kommunistiska parti, har kritiserat premiärministerns uttalanden, som man menar är “tom retorik”.
Singh har påpekat att i ett land med extrem fattigdom så finns det en risk för social oro om inte inkomstökningarna kommer alla till del. Han påpekade också att de nya medierna lett till att också sluminvånarna kunnat beskåda de “vulgära” uttryck för rikedom som medierna gärna fokuserar på.
Singh uppmanade landets rika att visa större generositet mot de fattiga.
– När jag läser om det ökande antalet indiska miljonärer och miljardärer så vet jag att ni dragit fördelar av tillväxten. Men om vi ska vinna den här tävlingen så måste ni arbeta i en harmonisk miljö, där alla medborgare känner sig delaktiga i tillväxten, en miljö där varje medborgare ser ett hopp om en bättre framtid för sig själv och sina barn, sa Singh.
Indiska industrikonfederationens ordförande Sunil Mittal påpekade att det redan nu är svårt för de indiska företagen att behålla sin mest lovande medarbetare, trots att de erbjuds bra löner och andra förmåner. Företagskonsulten Mrityunjay B. Athreya menar dock att premiärministern genom sina uttalanden lyft upp viktiga frågor på ett moget och klokt sätt. Athreya menar att de ökande inkomstskillnaderna har gett näring till de våldsamma maoistgrupper som numera är aktiva i åtminstone sju av landets provinser.
Den vänstersinnade analytikern Prabir Purkayastha är mer skeptisk till Singhs uttalanden.
– Det är motsägelsefullt när en premiärminister vars regeringspolitik uppmanar till konsumtion och spekulation tvärvänder och hävdar att girigheten måste tyglas, säger han.
Purkayastha tror inte att det räcker med förmaningar om man vill förmå landets rika att visa större generositet mot de fattiga.
– Vi har behov av regleringar som motverkar skrytkonsumtion och uppmanar till produktiva investeringar.
Purkayastha menar att regeringen bör satsa på politiska förändringar istället för att vädja till de rikas godhet.
– Man kan inte minska skatten på lyxartiklar och sedan tala om för människor att de inte ska konsumera dessa varor, säger Purkayastha sarkastiskt. Var fjärde indier lever på mindre än motsvarande sju kronor om dagen och nästan två tredjedelar av den över en miljard stora befolkningen tvingas klara sig på knappa 14 kronor om dagen. Landets rika befolkning kan å andra sidan leva lika gott som de verkligt rika grupperna i andra delar av världen. Även i de rikaste indiska städerna lever en tredjedel av befolkningen i armod, utan säkra arbeten, och utan några sociala skyddsnät eller ens tillgång till toaletter eller rent dricksvatten. Enligt en rapport från FN:s universitet äger den rikaste halvan av Indiens befolkningen 92 procent av landets samlade tillgångar, medan den fattigare halvan får nöja sig med 8 procent av tillgångarna. Regeringens kritiker menar att politikerna och byråkraterna borde sopa framför egen dörr innan de börjar kritisera andra. Det är en illa dold hemlighet att en stor del av statens utvecklingssatsningar försvinner i fickorna på korrumperade tjänstemän och att många satsningar för de fattiga aldrig når fram till dem som behöver det mest.
