Freetown, 070605 (IPS) – Liberias förre president Charles Taylor vägrade infinna sig när rättegången mot honom på måndagen inleddes i Haag. Taylor anklagas bland annat för att ha beväpnat den rebellgrupp som 1991 startade det fruktansvärda inbördeskriget i Sierra Leone – en konflikt som drabbade Mustafa Mansaray mycket hårt.
Mansarays gravida dotter dödades i kriget och själv fick han sina händer avhuggna av rebellerna. Men allra värst var när han tvingades höra skriken från de 50 människor som blivit instängda i ett hus som sedan sattes i brand. Han lever nu i ett läger för krigets offer i utkanten av huvudstaden Freetown där han kämpar för sina sex återstående barn och sju adopterade föräldralösa barn.
Mansaray var tidigare jordbrukare, men efter att ha förlorat sina armar tvingades han låta andra i familjen ta över sin lilla grönsaksodling. Med tanke på vad han gått igenom är det lätt att föreställa sig hur gärna Mansaray vill se Taylor ställas till svars inför en internationell domstol. Den tidigare liberianske presidenten är åtalad för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han anses bära det tyngsta ansvaret för övergreppen i kriget i grannlandet Sierra Leone genom att han gav sitt stöd till RUF-gerillan, i utbyte mot diamanter. Rättegången mot honom inleddes i nederländska Haag i måndags, men Taylor har meddelat att han kommer att bojkotta processen. Mansaray har dock inte tid att engagera sig i åtalet, utan har fullt upp med att försöka överleva i detta land där över 70 procent av befolkningen lever på mindre än motsvarande femton kronor om dagen, enligt FN. Vardagslivet här handlar fortfarande om att hantera efterverkningarna av kriget. Större delen av detta västafrikanska land saknar elektricitet och tillgång till rent vatten. Arbetslösheten är stor och fattigdomen mycket utbredd. Det kom inte som någon större överraskning när Sierra Leone rankades som näst sist av 177 länder i förra årets upplaga av FN:s utvecklingsindex. Edward Jombla, som arbetar för Västafrikanska nätverket för fredsförebyggande, Wanep, menar att rättegången mot Charles Taylor är viktig. – Men människor försöker också att gå vidare med sina liv, säger han.
När kriget tog slut 2002 beslöt landets regering tillsammans med FN att inrätta en särskild domstol för att åtala dem som begått krigsförbrytelser. Det mycket brutala inbördeskriget hade då pågått i över ett årtionde. Domstolen väckte åtal mot Taylor 2003, och förra året greps han i Nigeria, där han hade levt i exil. Gripandet ledde till att människor firade på Freetowns gator, men också till en viss oro över vilka reaktionerna skulle bli om Taylor fördes till landet. Det var den oron som ska ha varit orsaken till att rättegången istället förflyttades till Haag. Taylor inledde ett gerillakrig i hemlandet 1989 och blev Liberias president 1997, en position han behöll fram till 2003. Rättegången mot Taylor är mycket viktig, säger Christopher Staker, som är åklagare vid domstolen för krigsbrott i Sierra Leone. – Att en person som haft hans position ställs till svars för händelser som begicks under hans tid vid makten tydliggör att ingen kan stå över lagen.
Men samtidigt som det står klart att åtalet är av internationell vikt är det mindre uppenbart hur rättegången ska kunna hjälpa Sierra Leone att komma på fötter efter krigsåren. I synnerhet med tanke på att många är besvikna över domstolens arbete hittills. Av de 13 personer som hittills åtalats av domstolen anses fem ha haft ledande roller under konflikten. Av dessa är tre nu avlidna och en är spårlöst försvunnen.
Enligt Edward Jombla har människor börjat tappa förtroendet för specialdomstolen. Hoppet står till rättegången mot Taylor.
Samtidigt försvann en stor del av intresset för rättegången mot Taylor i och med att processen förflyttades till Haag. Flytten hotar dessutom att undergräva ett av de viktigaste skälen till att specialdomstolen i Sierra Leone inrättades – för att se till att krigets offer på nära håll skulle se att rättvisa skipades.
Även om journalister och representanter för civilsamhället kommer att resa till Nederländerna för att rapportera om rättegången kommer det att vara svårt att överbrygga det geografiska avståndet. Oavsett utgången i denna och andra rättegångar, så utgör de bara en liten del i återuppbyggnaden av landet. – Domstolen erbjuder ingen lösning. Den kommer inte att hantera de problem som ledde fram till kriget, säger Alex Macavorey, som var när att dödas av rebellerna, och numera arbetar med att hjälpa flyktingar. Många värdesätter den sanningskommission som 2003 började hålla utfrågningar, eftersom den belyste de bakomliggande orsakerna till kriget – marginaliseringen av ungdomar och kvinnor, korruption och orättvisor – samt rekommenderade hur dessa problem skulle hanteras. Regeringen har dock mestadels valt att inte följa dessa rekommendationer, vilket lett till en frustration bland dem som menar att risken för nya konflikter kommer att bestå så länge man inte bemöter krigets underliggande orsaker. – Vi har en relativ fred. Men vi har ingen absolut fred, säger Macavorey.
