Washington, 070508 (IPS) – Med bara drygt 18 månader kvar vid makten tycks president George W. Bushs regering återigen röra sig mot en mer “realistisk” hållning gentemot resten av världen – inklusive Mellanöstern.
Det tydligaste tecknet på detta kom i samband med förra veckans möte i Egypten, där utrikesminister Condoleezza Rice använde trettio minuter till ett privat möte med sin syriske motsvarighet Walid al-Moallem. Syftet ska ha varit att förmå Syrien att bättre bevaka landets gräns mot Irak. Det var första gången USA och Syrien höll ett bilateralt möte sedan mordet på den förre libanesiske premiärministern Rafik Hariri i februari 2005, vilket ledde till att USA i protest kallade hem sin Damaskus-ambassadör. Diskussionen handlade uteslutande om Irak, och inga fotografer fick ta några bilder på deltagarna. Men de flesta amerikanska bedömare menar att mötet ändå var ytterligare ett trevande steg mot ett genomdrivande av de viktigaste rekommendationerna från den så kallade Bakerkommissionen, som leddes av superrealisten James Baker. “Jösses, plötsligt är ett möte med Syriens regering inte detsamma som högförräderi”, skriver Juan Cole, Mellanösternexpert vid Michigans universitet, på sin inflytelserika blogg. Vidare skriver Cole att mötet med stor sannolikhet betyder att vicepresidenten Dick Cheneys börjat förlora greppet om makten inom Vita huset, och att Condoleezza Rice fått Bush att inse behovet av att skapa dialog.
Tidigare i april besökte representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, Damaskus. Dick Cheney, som är ledare för regeringens hökar, gick då offentligt ut och fördömde Pelosis resa som ett exempel på “dåligt uppförande”. Vissa av hans neokonservativa vänner utanför regeringen krävde till och med att Pelosi skulle åtalas med hjälp av en 200 år gammal lag som förbjuder enskilda personer att diskutera med fientligt inställda regeringar. Cheney drabbades av ytterligare ett bakslag i förra veckan då Vita huset meddelade att presidentens biträdande nationella säkerhetsrådgivare, höken J.D. Crouch, skulle avgå. Avgången var särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av rapporterna om att Crouchs chef, den nationelle säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley, vill rekrytera – hittills utan framgång, en så kallad “krigs-tsar”. Personen man letar efter bör vara någon som har tillräcklig kraft och inflytande för att kunna se till att Vita husets order om “kriget mot terrorismen” når ut. Samtidigt ska istället Hadley, som enligt sina kollegor är överbelastad med arbete, kunna arbeta med andra saker. Att hans biträdande på posten nu försvinner kan rimligen bara förvärra Hadleys problem.
Att Hadley hittills inte lyckats hitta en lämplig kandidat – minst fyra högt uppsatta före detta generaler ska enligt uppgift hittills ha tackat nej till uppdraget – förstärker bara bilden av att det råder stor oordning inom Vita huset. En bild som dessutom bekräftats av generalen Jack Sheehan, som sagt att “de vet inte var i helvete de är på väg”. Värst är situationen för hökarna, som sett sitt antal inom regeringen stadigt minska sedan inledningen av den andra presidentperioden. De började förlora sin viktiga bas inom försvarsdepartementet Pentagon tidigt 2005 då Paul Wolfowitz och den neokonservative politiske rådgivaren Douglas Feith försvann. I november gick istället jobbet som Donald Rumsfelds närmaste rådgivare till realisten Robert Gates. Flera andra allierade till Cheney har också försvunnit med tiden. Även vid utrikesdepartementet har flera av hökarnas företrädare avgått på senare tid, däribland FN-ambassadören John Bolton. Kvar finns Cheneys avdelning och nationella säkerhetsrådet, NSC, där bland andra den neokonservative Elliott Abrams enligt rapporter uppmanade Israel att attackera Syrien i samband med förra årets krig mot Hizbollah. Det är här hökarnas sista fäste finns.
Det är i detta sammanhang som utrikesdepartementet börjat röra sig, om än långsamt, mot en mer “realistisk” syn på vissa krisområden. Först i fråga om Nordkorea, men också alltmer i fråga om Mellanöstern.
Utvecklingen har även påhejats av den nya demokratiska majoriteten i kongressen, samt den tilltagande osäkerheten bland republikanska politiker i fråga om Irak, inför det kommande valet 2008. Även om republikanerna förblivit anmärkningsvärt disciplinerade hittills, så tycks de flesta analytiker vara överens om att om inte situationen i Irak stabiliseras snart, så kommer mängder av republikaner att börja överge Bush. Även den regionala utveckling i Mellanöstern tvingar regeringen att bli mer realistisk i sin politik. I synnerhet efter att Saudiarabien allt tydligare visat sin avsmak för hökarnas strategi att öka spänningarna i regionen, i synnerhet gällande situationen i Libanon.
