Johannesburg, 070424 (IPS) – Apartheidregimens “hemländer” var särskilda områden som avdelats för Sydafrikas svarta befolkning. Indelningen hamnade med den rasistiska regimens fall på historiens soptipp, men arvet lever vidare genom att jordarna i områdena har utarmats.
Tio så kallade hemländer skapades enligt etniska riktlinjer 1959. Åtgärden syftade till att frånta de svarta sydafrikanerna deras medborgarskap och istället göra dem till medborgare i dessa hemländer som på sikt skulle bli självständiga. Genom ett beslut från regimen 1970 blev alla landets svarta medborgare i något av dessa hemländer, oavsett var de bodde någonstans. Tankesmedjan Enviro Facts Project, som finansieras av Södra Afrikas naturförbund, påpekar att politiken ledde till att 42 procent av befolkningen levde i hemländerna, som bara utgjorde 13 procent av landets areal. Denna överbefolkning ledde i sin tur till att jordbruksmarken i hemländerna överutnyttjades och utarmades. Med apartheids fall försvann också hemländerna och all andra segregerande lagar. Men problemen med utarmade jordar har bestått, säger Klaus Kellner, professor i naturvetenskap och utveckling vid North-West University.
– Markarrendena utgör ett problem i de tidigare hemländerna. Människorna äger inte jordarna, det gör staten – så folket menar att det är statens problem. Men jag menar att det är befolkningens problem. Om inget görs kommer inte jordarna att finnas där för nästa generation, säger Kellner till IPS.
Enligt den officiella statistiken lever cirka 13,6 miljoner, av landets drygt 47 miljoner invånare, i de tidigare hemländerna. Kellner menar att befolkningen i dessa områden måste få möjlighet att hitta alternativa inkomstkällor istället för att bedriva jordbruk. Den åsikten delas av Ismail Khan, som forskar om kopplingen mellan fattigdom och förstörelsen av jordbruksmarker vid universitetet i Pretoria. – Fattigdomen måste åtgärdas genom att människor ska kunna tjäna mer på andra arbeten. Om detta sker skulle överutnyttjandet av jordarna minska, säger han till IPS. Men även om människorna skulle få chansen till alternativa inkomstkällor måste något göras åt problemen.
– Ökenspridningen utgör en större utmaning för oss än någonsin tidigare, sa landets biträdande miljöminister Rejoice Mabudafhasi år 2006, det år som utlyst som Internationella året för öknar och ökenspridning. Hon påpekade samtidigt att miljontals människor drabbas av nedbrytningen av landets naturresurser, och att många av dessa människor redan är mycket fattiga. – De är beroende av naturresurserna för sin överlevnad. Samtidigt minskar vårt lands naturresurser. Stora områden produktiv mark har nu gått förlorad.
Professor Kellner anser att det är viktigt att kunskaperna om ökenspridningen förbättras – både bland enskilda organisationer och inom statliga organ.
– Men ännu viktigare är att människorna i byarna på landsbygden får ta del av framgångar. De måste få reda på vad de har att tjäna på det.
Närmare 20 projekt bedrivs just nu för att minska förstörelsen av brukbar mark. Men landets miljöminister Marthinus van Schalkwyk menar att det kommer att krävas mer, och ett förbättrat samarbete inom projekten. Situationen kommer att bli ännu allvarligare om växhuseffekten resulterar i mindre regn. – Detta skulle betyda mindre vegetation och mindre vatten för boskapen, säger Kellner.
