Johannesburg, 070403 (IPS) – Efter att ha arbetat som lärare i 16 år överväger nu Themba att lämna yrket, på grund av det utbredda våldet i hennes skola.
– Jag känner mig mer som en väktare än som en lärare, säger Themba, som inte vill bli citerad med sitt verkliga namn.
Hon säger att hon knappt kommer ur sängen på morgnarna. Det går inte att hålla ordning i klassrummet, och föräldrarna tycks inte bry sig, säger hon.
– Så jag ställer mig frågan – vad jag har här att göra? Skolan ligger i kåkstaden Sebokeng, strax söder om Johannesburg. Området har förvandlats till en rekryteringsplats för gäng och narkotikaligor. Situationen känns lika dyster som under apartheidtiden, med krossade fönsterrutor, trasiga träbänkar och ett tomt datarum. Och runt skolgården löper ett elstängsel.
Nästan 75 procent av eleverna här tvingades att gå om ett år efter att ha misslyckats vid förra årets examensprov, som man måste klara om man ska få chansen att gå vidare på universitet. Trots 13 år av demokrati är Sydafrikas utbildningsväsende fortfarande högst ojämlikt.
Klasskillnaderna är lika tydliga som de tidigare rasskillnaderna. Medan elever från svarta och vita medelklassfamiljer som bor i de tidigare vita områdena får en hygglig utbildning, så tvingas majoriteten av de svarta barnen att gå i betydligt sämre skolor. Och trots att landets lagar garanterar alla gratis utbildning så fortsätter skolorna att ta ut avgifter. Sydafrika, som är regionens ekonomiska stormakt, riskerade nyligen att bli det enda landet i södra Afrika som inte skulle komma att leva upp till millenniemålet om att förbättra tillgången till grundutbildning fram till 2015.
Världsbanken rapporterade att andelen barn som gick i skolan i Sydafrika sjönk från 92 procent 1998 till 89 procent år 2004.
Detta föranledde regeringen att omgående införa ett program med gratis skolor som riktades till landets fattigaste familjer, vilket tycks ha bättrat på siffrorna igen. Det ökande antalet elever betyder dock inte en förbättrad kvalitet på utbildningen. Det icketstatliga Institutet för rättvisa och försoning, IJR, slog i en rapport nyligen fast att 80 procent av landets skolor erbjuder en utbildning “av så låg kvalitet att de utgör ett stort hinder för en social och ekonomisk utveckling”. Problemen beror enligt experter på ett flertal orsaker, varav våld på skolorna är en. Svår fattigdom och den omfattande aidsepidemin är andra orsaker. Samtidigt får den stressiga miljön och de dåliga lönerna många lärare att lämna yrket, och enligt IJR tillkommer det inte tillräckligt många nyutbildade lärare. Sydafrika lägger sex procent av landets bruttonationalprodukt på utbildning, vilket är jämförbart med många av världens rika länder. Jonathan Jansen, utbildningsansvarig vid Pretorias universitet, menar att det styrande ANC bör hedras för att man dubblat utbildningsbudgeten sedan 1994. Men han kritiserar samtidigt att systemet med två sorters skolor fortfarande finns kvar. “De svartas skolor har allvarliga problem och det finns lite som tyder på att det nationella mönstret med ett två-delat skolsystem är på väg att förändras” skrev Jansen nyligen i en lokal tidning.
Sydafrikas utbildningsminister Naledi Pandor har offentligt uttryckt sin oro för att situationen på sikt kan skada produktiviteten och den ekonomiska utvecklingen i landet.
Därför har hon meddelat att skolor som inte lyckas visa förbättrade resultat kommer att få stänga. För att bemöta våldet på de statliga skolorna kan det bli aktuellt med utökad säkerhetsutrustning i form av till exempel övervakningskameror.
Även många föräldrar har tröttnat på situationen i skolorna. Mbongeni Tito berättar att han fick sin 14-årige son att sluta skolan och iställer börja arbeta på familjens lantbruk. Orsaken var att det fanns en stor risk för att sonen skulle hamna i dåligt sällskap och komma i kontakt med narkotika på grund i sin skola.
– Det kom till en punkt där jag beslutade att han mår bättre av att vara hemma än i skolan, säger Tito.
