Washington, 070314 (IPS) – En granskning av Internationella valutafondens, IMF:s, insatser i Afrika visar att låneinstitutets arbete präglas av otydlighet, är svårt att genomlysa och inte har minskat andelen fattiga i de länder som har undersökts. Dessutom är skillnaden mellan det IMF säger sig vilja uträtta och det man faktiskt gör mycket stor, visar den nya rapporten.
Det är IMF:s eget kontrollorgan Independent Evaluation Office, IEO, som har skrivit rapporten. Granskningen släpptes på måndagen och har genomförts för att hjälpa IMF att förbättra sitt lågränteprogram för fattiga länder, det så kallade PRGF-programmet.
IMF kräver att den som lånar pengar genom PRGF-programmet samtidigt deltar i IMF:s egen policyrådgivng, som bland annat föreskriver att låneländernas utveckling kännetecknas av ekonomisk liberalisering, privatiseringar av statligt ägda företag, återhållsamma statsbudgetar och skattereformer.
29 låginkomstländer i Afrika söder om Sahara har ingått i IMF:s PRGF-program mellan åren 1999 och 2005.
I IEO-rapporten noteras att trots att en rad av PRGF-ländernas ekonomier växte på makronivå, förändrades inte den andel av befolkningen som levde i fattigdom.
“Det övergripande budskapet från utvärderingen är att IMF bör vara tydligare och mer uppriktig med vad man har förbundit sig att göra, och mer ihärdig, transparent och ansvarsfull i fråga om att fullfölja det man föresatt sig”, skriver IEO.
Kontrollorganet konstaterar att trots att IMF upprepade gånger har försäkrat att man vill göra mer för att mobilisera bistånd och medverka till minskad fattigdom så förhindrar institutets strikta lånepolicy i praktiken att de resurser som finns tillgängliga används. Detta har resulterat i en växande cynism och misstro gentemot IMF i Afrika.
Generellt har IMF misslyckats med att rådgöra med lokala samarbetsaktörer och civilsamhället i låneländerna, visar rapporten. Därtill har organet undlåtit att sätta upp ambitiösa mål för insatserna i PRGF-länderna, och låtit bli att undersöka vilka möjligheter till tilläggsstöd som finns i de fall där ett lands behov har varit större än biståndsinflödet.
Till följd av dessa problem har de sociala utvecklingsmålen enligt IEO fått stå tillbaka för en inom IMF djupt rotad fokusering på ekonomisk stabilitet, vilket också traditionellt har varit låneinstitutets huvudsakliga uppdrag.
En rad IMF-kritiker, däribland ett antal tankesmedjor i USA, har under senare år uppmanat finansorganet att samarbeta mer med institutioner och grupper som arbetar med social utveckling och att låta bli att förvärra de fattiga ländernas skuldfällor.
Rapporten – som kommer bara två veckor efter att en extern granskningskommitté, som undersökte samarbetet mellan IMF och dess systerorganisation Världsbanken, manade IMF till att klargöra vilken roll långivaren ska ha i låginkomstländer – kommer sannolikt att spä på de tvivel som många känner inför IMF:s arbete i de fattiga länderna och dess relevans i den globala ekonomin. IMF säger i ett uttalande att man kommer att se över IEO:s slutsatser och de “lärdomar” rapporten innehåller.
“Rapportens frispråkiga utvärdering och användbara rekommendationer kommer att hjälpa IMF-ledningen och styrelsen att ytterligare tydliggöra institutionens uppdrag och principer för att hjälpa länderna i Afrika söder om Sahara att uppnå tillväxt och minska fattigdomen”, skriver IMF:s verkställande direktör Rodrigo de Rato på IMF:s hemsida.
