Washington, 060906 (IPS) – President George W. Bush visar fortfarande inga tecken på att vilja ta krafttag för att få Israel och Palestina att återuppta fredssamtalen. Nu påtalar allt fler, både framstående amerikaner och människor i omvärlden, behovet av ett internationellt samarbete som kan sätta upp ramarna för en omfattande överenskommelse mellan Israel och landets arabiska grannar.
135 politiker, Nobelpristagare och tidigare världsledare, såsom FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali, USA:s ex- president Jimmy Carter, tidigare Sovjetpresidenten Michail Gorbatjov, Storbritanniens förre premiärminister John Major och dussintals andra ledare från Europa, Canada, Latinamerika och arabvärlden, föreslår i en skrivelse – som publicerades i onsdags av den Brysselbaserade internationella krisgruppen ICG – att ett sådan överenskommelse borde bygga på 1992 års Madridavtal, som lade grunden för både fredsavtalet mellan Israel och Jordanien och Oslo-fredsprocessen under 1990-talet.
– Konflikten i Mellanöstern är värre än på många år. Vi vädjar till det internationella samfundet att agera för att nå en lösning på konflikten, skriver undertecknarna.
Med undertecknarnas vädjan följde en 38-sidig ICG-analys, “The Arab-Israeli Conflict: To Reach a Lasting Peace”, som uppmanar till samtal parallella samtal mellan parterna, medlade av USA, EU, Ryssland och FN. Publiceringen sammanföll med USA:s utrikesminister Condoleezza Rices möte med arabiska och israeliska ledare i Mellanöstern. Rice mötte ledarna för att demonstrera USA:s fortsatta stöd till den palestinska myndigheten och president Mahmoud Abbas, samt för att uppbåda lokalt stöd för USA:s försök att isolera Iran, Syrien och Libanons Hizbollah-milis.
Analytiker hade uttryckt förhoppningar om att Rice skulle försöka förmå Israel att inta en mer flexibel hållning till den palestinska myndigheten, till exempel gå med på att överföra de hundratals miljoner dollar i skatt och tullavgifter som Israel undanhållit den palestinska myndigheten sedan Hamas vann parlamentsvalen i januari. Men redan innan Rice lämnade Washington grusades dessa förhoppningar. Administrationen klargjorde tidigt att den inte hade för avsikt att pressa Israel att kompromissa med dess hårda linje gentemot Hamas eller någon regering eller nationellt organ Hamas är en del av.
Således blev det enda utfallet av Rices resa en överenskommelse om att Israel ska underlätta rörelsefriheten för palestinska varor vid gränsstationerna till Gaza – någonting man redan kommit överens om för elva månader sedan, men som inte inneburit någon förändring i praktiken.
– Det faktum att Rice förhandlar om överenskommelser man gjort för nästan ett år sedan visar att vi faktiskt gått baklänges under den här perioden. Det visar också att Washington inte lyckats sätta in de vardagliga, livsavgörande frågorna i ett bredare, politiskt sammanhang, säger Daniel Levy från organisationen New America Foundation, tidigare israelisk fredsförhandlare.
Robert Malley, chef för ICG:s Mellanösternprogram, menar att framsteg omgående måste göras på en rad fronter och att en av anledningarna till att ICG publicerat nämnda vädjan och analys är för att Washington inte visat något intresse för ICG:s sätt att se på konflikten.
– Kriget i Libanon bör tjäna som väckarklocka. Alla måste inse att så länge man inte tar itu med den arabisk-israeliska konfliktens politiska rötter kommer den att fortsätta vara en bottenlös källa till repression, radikalisering och blodspillan, både i regionen och utanför den, säger Robert Malley.
Målet med den israelisk-palesinska överenskommelsen måste enligt ICG vara “säkerhet och ett fullt erkännande av staten Israel inom internationellt erkända gränser, ett stopp för den israeliska ockupationen och en fri, suverän palestinsk stat, samt att Syrien återfår de landområden det förlorat”.
För att uppnå dessa mål uppmanar ICG och undertecknarna till en rad steg: ett första bör enligt dem vara “bildandet av en palestinsk nationell enhetsregering och ett slut på den politiska och finansiella bojkotten av den palestinska myndigheten”.
Därefter skulle parallella samtal hållas mellan israeliska och palestinska ledare, om ömsesidig säkerhet och återupplivandet av den palestinska ekonomin, och mellan Israel och Syrien och Libanon för att nå bilaterala fredsavtal mellan grannländerna. FN, EU, USA och Ryssland skulle medla i samtalen.
Damaskus har sedan sommarens krig mellan Israel och Hizbollah vid flera tillfällen erbjudit sig att ingå i fredssamtal med Israel, men alltid tillbakavisats av Israels premiärminister Ehud Olmert. Vissa analytiker menar att Olmerts motvilliga inställning kanske i första hand har att göra med övertygelsen om att Bush-administrationen skulle motsätta sig all synbar välvilja gentemot Syriens president Bashar Assad.
