New York, 060710 (IPS) – Den 28 juni dödades IPS-reportern Alaa Hassan i ett bakhåll när han var på väg till sitt arbete i Bagdad. Därmed har 75 journalister dödats i tjänst i landet sedan USA:s invasion i mars 2003, enligt Committee to Protect Journalists, CPJ.
Enligt International Federation of Journalists är antalet dödade journalister i Irak ännu högre – 131. Hittills tyder allt på att Alaa Hassan inte mördades avsiktligt på grund av sitt arbete. Liksom för många andra journalister i Irak, besannades Hassans värsta farhågor utan förvarning. Beväpnade män sköt med automatvapen mot hans bil när han färdades över en bro där flera andra hade dödats tidigare. Alaa Hassan kom ursprungligen från Babylon i centrala Irak. Han blev 35 år, och lämnade efter sig en hustru som är gravid med parets första barn. IPS har talat med Frank Smyth, som representerar Committee to Protect Journalists i Washington, om svårigheterna för journalister i Irak – i synnerhet för de lokala frilansare som saknar det skydd som journalister från västvärlden får, när de arbetar “inbäddade” med den amerikanska militären. En stor majoritet av de reportrar och mediearbetare som har dödats har varit irakier. Vad är det för särskilda faror som de irakiska journalisterna utsätts för? – Ja, 53 av 74 journalister som har dödats i Irak sedan 2003 – mer än 70 procent – har varit irakier. Irakiska journalister och andra mediearbetare ställs inför långt större risker än utländska korrespondenter. Förutom att de gör mycket av rapporteringen från fältet, så löper de också risken att utsättas på grund av sitt arbete i sina egna samhällen. Bagdad-provinsen är förmodligen det farligaste stället att rapportera från. Ändå riskerar modiga journalister livet för att kunna förmedla vad som händer där. Hur viktigt är det att publicera sådan information – i synnerhet från journalister som inte är “inbäddade”? – Jag är inte säker på att Bagdad är det farligaste stället att rapportera från. Många journalister och andra har dödats eller blivit skadade där eftersom de flesta är baserade i Bagdad. Men det kan mycket väl vara farligare att resa från Bagdad till Anbar-provinsen, till exempel, och försöka rapportera därifrån. Alla resor, men särskilt långa resor, bara ökar risken. – Icke desto mindre är det absolut nödvändigt för journalister att fortsätta att rapportera oberoende så mycket som det går med tanke på säkerheten. Det är bara genom att gå ut och prata med olika irakier på olika ställen som journalister kan förmedla en någorlunda riktig bild till sina läsare, lyssnare eller tittare. – Åsikterna kan variera i olika regioner. Och det är bara genom att ta sig till de regionerna som komplexiteten i det som händer kan förmedlas på ett riktigt sätt.
CPJ publicerade en rapport i september förra året där man skrev att USA:s militär inte har gjort en fullständig utredning av 13 fall där journalister har dödats av dess styrkor i Irak. Man menade också att USA inte lever upp till sina egna rekommendationer om hur säkerheten för medierna ska förbättras. Har USA:s regering gjort något för att åtgärda det? – USA:s militär har inte utrett majoriteten av de fall där journalister har dödats av amerikanska styrkor. I några fall, inklusive beskjutningen av Palestine Hotel 2003 och de dödande skotten mot Reuters-journalisten Mazen Dana samma år, gav militären ut rapporter som frikände de inblandade soldaterna. Men de utredningarna tog inte hänsyn till andra överväganden, såsom varför den stridsvagnsenhet som besköt Palestine Hotel inte tycktes veta om att det fanns journalister på hotellet. När det gäller Mazen Dana-fallet rekommenderade den amerikanska militärens egna utredning att man skulle se över reglementet för att göra soldaterna mer medvetna om journalisters närvaro. Men det är fortfarande oklart om militären har gjort det. – I de övriga fallen har ingen utredning gjorts över huvud taget, vad man vet. – USA:s militär ska ha gjort vissa förändringar för att öka säkerheten vid checkpoints, där många civila, inklusive journalister, har blivit sårade eller dödade. CPJ och Human Rights Watch har skrivit till försvarsminister Donald Rumsfeld och bett militären att förbättra säkerheten vid checkpoints i Irak. Militären har inte svarat, men om man ska tro de senaste rapporterna har de i tysthet genomfört åtminstone några positiva åtgärder i den riktningen. Och de irakiska myndigheterna då? Är du nöjd med hur de har skött sådana utredningar? – Hittills har CPJ bara funnit ett fall i vilket en journalist har dödats av irakiska styrkor, och i det fallet är omständigheterna oklara. De flesta journalister som har dödats i Irak har mördats av upprorsstyrkor eller har dödats vid rebellgruppernas attacker. Incidenter där USA:s militär har varit inblandad är den näst vanligaste dödsorsaken för journalister i Irak. Hittills är antalet journalister som har dödats avsiktligt (38) och antalet som har dödats i korseld eller i andra krigshandlingar (36) ungefär lika stort. Ser du en trend i någon riktning? – Jag vet inte om trenden i Irak förändras. Men det här är något att reflektera över. Om man ser på CPJ:s arkiv under de senaste två årtiondena, så finns det en ihållande och oroväckande trend: cirka tre av fyra journalister som dödas i tjänsten dödas inte på slagfältet. De har istället mördats som hämnd för sina rapporter. De flesta av de journalisterna är grävande journalister som rapporterar från sitt eget land. Ännu mer oroväckande är att i nästan nio av tio fall där journalister har mördats har ingen åtalats för morden. De länder där flest journalister har mördats sedan 2000 är Filippinerna, Irak, Colombia, Bangladesh och Ryssland.
