Johannesburg, 060616 (IPS) – I södra Afrika är nästan hälften av alla flyktingar barn. I en bok som släpps i Sydafrika inför Världsflyktingdagen den 20 juni berättar barnen själva om sina liv på flykt.
– Vi var unga, fattiga och desperata att ta oss till Sydafrika, säger Rachel Mukoma, som flydde från konflikten i Kongo-Kinshasa som tonåring och berättar för IPS om hur det var när hon och hennes vänner blev flyktingar.
– Det var omöjligt för oss att stanna kvar i Kongo, men samtidigt svårt att lämna det bakom sig.
Mukoma berättar att chaufförer som körde mellan Kongo, Zambia, Zimbabwe och Sydafrika vägrade att låta barnen åka med gratis när de skulle fly, men erbjöd sig att ge dem skjuts om de fick betalt i sexuella tjänster.
Väl framme i Sydafrika och Johannesburg mötte barnen nya svårigheter.
– Jag hade ingenstans att ta vägen. Jag sov var som helst, på gatan, hos vänner och hos folk jag inte kände. Jag hade inget val, jag var tvungen att överleva. En natt blev jag våldtagen. När jag gick till polisstationen på morgonen för att anmäla det fick jag veta att det var för sent, jag borde ha kommit tidigare, säger Mukoma, som greps och arresterades tre gånger under denna tid.
Hon är långt ifrån ensam om sin historia, menar Glynis Clacherty, en sydafrikansk forskare som för fem år sedan startade ett konstterapiprogram för barn som flytt utan vuxna. I programmet, som kallas Projekt Resväska, deltar barn från Angola, Burundi, Etiopien, Kongo-Kinshasa och Rwanda. En del av programmet har varit att dekorera resväskor på ett sätt som reflekterar barnens egna erfarenheter.
Projektet ges nu ut som bok: “Resväskeberättelser: Flyktingbarn tar tillbaka sina identiteter”. Boken släpptes i Johannesburg i onsdags inför Världsflyktingdagen den 20 juni.
– Det är inte så många barn som kommer utan vuxna till Sydafrika, men de som gör det är mycket utsatta. Der finns ingen som kan tillgodose deras basbehov, de har varken mat eller pengar och kan inte gå i skolan. Flickorna är särskilt sårbara i den här situationen, säger Glynis Clacherty.
Intäkterna från boken ska gå till att hjälpa flyktingbarn i Sydafrika. Clacherty hoppas också att barnens erfarenheter i och med boken ska bli offentliga och inte längre det enskilda barnets hemlighet.
– Barnen är marginaliserade och lever i en röstlös gemenskap. Vissa av historierna i boken tog en dag för ett barn att berätta. För andra har det varit svårare och tagit längre tid att artikulera erfarenheterna, eftersom det varit så smärtsamt, säger hon. 49 procent av flyktingarna i Angola, Botswana, Malawi, Moçambique, Namibia, Sydafrika, Zambia och Zimbabwe är barn, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR:s beräkningar. Totalt räknar samma organ med att åtta och en halv miljon människor var på flykt i världen vid slutet av 2005.
Clahcherty menar att diskriminering och främlingsfientlighet är stora problem i Sydafrika. Vuxna flyktingar har ofta svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och kan mötas av förakt från lokalbefolkningen. Det är svårt att få flyktingstatus och id-handlingar och även om flyktingen får sådana händer det ofta att hon trakasseras av polisen, i skolan och i sina bostadsområden, enligt Clacherty.
Trots de svårigheter barnen i boken genomgått har de hopp om framtiden. “Jag vill resa till Australien när jag blir större. Då ska jag ta med mig resväskan som jag har gjort, för den berättar min historia”, säger ett av barnen i boken. Rachel Mukoma vill arbeta med barn och bli lärare. – Lokalbefolkningen här borde sluta se barnen som bara flyktingar och börja se och respektera dem som människor. De är överlevare, säger Clatcherty.
