Santiago, 060607 (IPS) – Chiles president Michelle Bachelet tillkännagav den 2 juni att de – främst kvinnor – som vårdar sängliggande släktingar ska få kurser i sjukvård och en månadslön på motsvarande 300 kronor. Sjukvårdsprogrammet ska starta nu i juni i tio kommuner och ska innan året är slut omfatta landets alla kommuner. Ungefär 115 000 personer beräknas få nytta av programmet.
– De traditionella sätten att mäta ekonomi har förbisett många sektorer. Om vi ska göra framsteg på jämställdhetsfronten behöver vi instrument som kan mäta de indikatorer som nu är osynliga i statistiken, säger Chiles hälso- och socialminister María Soledad Barría.
Barría erkänner att sjukvården tenderar att lämnas till de sjukas familjer och menar att detta får avgörande konsekvenser för kvinnor, eftersom det är de som förväntas ta ansvaret för de sjuka. Inte bara tvingas de ofta ge upp sina arbeten, det påverkar också deras mentala hälsa, säger hon.
– Sjukvårdsprogrammet som nu lagts fram av den chilenska regeringen är inte hela lösningen på problemet, men det är ett steg i rätt riktning, säger Barría.
För att fler ska kunna få nytta av den här typen av åtgärder måste den verkliga omfattningen av kvinnors obetalda sjukvårdsarbete kunna beräknas. Men för att göra detta arbete synligt, erkänna det och beräkna det verkliga värdet av det, behövs bland annat undersökningar som visar hur invånarna i ett land använder sin tid, menar Ernesto Ottone, som tidigare arbetade som rådgivare åt Chiles förre president Ricardo Lagos och numera arbetar för Ekonomiska kommissionen för Latinamerika och Karibien, ECLAC.
En av dem som skulle kunnat dra nytta av den nya chilenska programmet är María Angélica som när hon var 22 år tvingades sluta på sitt arbete som kock för att ta hand om sin mamma, som fått cancer i äggstockarna. Mamman hade genomgått en rad strålbehandlingar och var sängliggande i veckor i sträck. Det gjorde det omöjligt för dottern att samtidigt vårda sin mor och arbeta utanför hemmet – något som annars hade kunnat hjälpa till att betala för de stora kostnader mammans sjukdom medförde.
Dottern fick ansvar för att se till att hennes mamma tog sina mediciner, ta med henne på medicinska undersökningar, laga mat åt den övriga familjen och ta hand om städning och tvätt, medan hennes bror och far lönearbetade. Precis som María Angélica har många kvinnor ansvar för den dagliga omvårdnaden av sjuka släktingar med akuta eller kroniska besvär. Den regionala sjukvården uppmuntrar patienter att tillfriskna hemma, vilket sparar pengar åt sjukhusen, men sjukvårdsarbetet som utförs i hemmen är varken värderat av samhället eller betalt för av staten.
Att räkna in kvinnors obetalda arbete i nationella budgetar är en av Latinamerikas stora jämställdhetsutmaningar, menar experter. Under ett internationellt möte om kön och hälsa i Chiles huvudstad Santiago som sammankallats av Ekonomiska kommissionen för Latinamerika och Karibien, ECLAC, och Panamerikanska hälsoorganisationen PAHO, har metoder utarbetats för att kunna beräkna inflytandet av denna typ av obetalt arbete.
Det var fjärde gången experterna träffades för att diskutera system för nationella beräkningar, så kallade SNA:s, som skulle kunna hjälpa till att skapa standardberäkningar för oavlönat arbete som kan appliceras på varje land i regionen.
– SNA är ett statistiskt system som används i hela världen för att beräkna makroekonomiska indikatorer, såsom bruttonationalprodukt, inkomst per capita och balans mellan statliga inkomster och utgifter, säger Rubén Suárez från PAHO.
Behovet av att kunna mäta obetalt arbete ur genusperspektiv kom upp på den fjärde världskvinnokonferensen i Peking 1995, vilken uppmanade nationella och internationella institutioner att utveckla metodologiska förslag och instrument som kan belysa rådande könsojämlikheter.
– Vi pratar här om en avgörande typ av arbete, inte bara i ekonomisk mening utan också för att det producerar välmående och humankapital i hemmen. Det kan aldrig ersättas av statliga institutioners insatser, säger PAHO:s Rubén Suárez.
Det finns enligt honom olika sätt för stater att betala för det i dag oavlönade arbetet. Vårdgivarna kan exempelvis erbjudas sociala skyddsnät eller skattelättnader.
Lourdes Ferran från Centraluniversitetet i Venezuela håller med Suárez och säger att en slags pension för kvinnor som tar hand om hem och familj borde övervägas.
– När budgetar dras upp, oavsett om de är nationella, regionala eller kommunala, bör obetalda aktiviteter som kan – eller skulle kunna – ersätta marknadsalternativ eller statliga insatser tas med i beräkningen, säger Ferran.
Hon tror dock att dessa förändringar kommer att ska långsamt och gradvis i regionen, eftersom det finns många andra prioriteter att räkna in när budgetar ska överläggas.
