Katmandu, 060215 (IPS) – 13 000 nepaleser har dödats sedan den maoistiska gerillan kastade sina första hemgjorda bomber för exakt tio år sedan. Asmina Chapagain var ett av de senaste offren i konflikten.
Asmina Chapagain och fyra av hennes vänner cyklade hemåt längs den motorväg som leder till deras by, Khaireni, då ett fordon med soldater körde på en landmina just när det passerade de unga kvinnorna. Asmina var näst längst fram av de fyra, och hennes kropp sprängdes sönder. Hennes bakhuvud krossades av en sten och hennes näsa sprängdes bort från ansiktet.
– Hon var en flitig flicka. Hon arbetade väldigt hårt, säger hennes mamma Kulkumari Chapagain, som sitter på marken utanför familjens hem, som ligger nära den berömda nationalparken Chitwan. Dussintals vänner och släktingar sitter tillsammans med henne, när de träffar de besökande journalisterna.
– Den här byn kommer aldrig att få se en sådan skönhet igen, säger en gråhårig man som visar fram en bild av en leende ung kvinna i läderjacka.
På andra sidan av grusvägen som är byns enda väg sviker rösten Ganga Tripathis mor när hon ska beskriva hur hennes dotter, som cyklade bakom Asmina Chapagain, blev så svårt skadad att hon fick flygas med ett arméplan till huvudstaden Katmandu. Femton soldater och polismän, samt fyra rebeller, dödades i attacken som utfördes i förra veckan. Men de flesta av offren i konflikten är bybor, som de fem unga kvinnorna från Khaireni.
För ett år sedan avsatte kung Gyanendra sin handplockade premiärminister, eftersom det enligt kungen inte fanns några tecken på att regeringen kunde få slut på upproret. I dag finns fortfarande inga sådana tecken.
Rebellerna som antas ha upp till 7 000 heltidssoldater och 25 000 milismedlemmar, genomdrev en landsomfattande generalstrejk inför förra veckans lokalval. Endast 20 procent av de röstberättigade deltog i valet. 800 kandidater drog tillbaka sina nomineringar och många av de som deltog tvingades leva under hård bevakning. Det låga valdeltagandet berodde även på att de stora oppositionspartierna bojkottade valet. På lördagen fördömde oppositionspartiernas ledare den senaste tidens attacker från maoisterna. Det var ett ovanligt utspel sedan oppositionen och maoisterna inledde ett löst samarbete i november, med det gemensamma kravet att nepaleserna ska få välja en lagstiftande församling, som ska skriva en ny grundlag och avgöra ödet för det monarkistiska styret.
Många intelektuella i Katmandu uppskattar maoisterna för att de har fört upp frågan om ojämlikhet på dagordningen, i ett land där kast fortfarande är avgörande för ens sociala och ekonomiska möjligheter. I Nepals byar, där 80 procent av landets befolkning bor, är det tusentals människor som har lyssnat till maoisternas löften om ett samhälle där kvinnor, ursprungsbefolkning och andra missgynnade grupper ska ha lika rättigheter och möjligheter. De har gått med i maoisternas “folkarmé”, och de som stannar kvar i byarna har ofta inte mycket till val när rebellerna kommer och ber om mat, pengar eller nya rekryter.
Invånarna i området där förra veckans attack inträffade var kritiska mot maoisterna efter attacken. – De detonerade bomben när flickorna cyklade förbi. Och de sa till obeväpnade poliser och soldater att springa därifrån – sedan sköt de dem i ryggen, berättade de för journalisterna.
Myndigheterna stängde av motorvägen efter attacken. Men nu är den åter igen en genomfartsled för vackert målade lastbilar, motorcyklar och tutande och svajande bussar med passagerare på taket. Men det tycks som att för varje annan typ av fordon går det tusen cyklar. Barn och vuxna glider sakta fram längs vägkanten. Unga vänner cyklar sida vid sida – pojkarna med fladdrande skjortor och flickorna i färgstarka salwar kameez med långa mörka hästsvansar på ryggen.
Armén har sett till att vägen går att ta sig fram på , men på flera ställen blockeras fortfarande mer än halva vägen av stenblock och stockar som rebellerna har lagt ut. Några män som har anställts för att rensa bort det som finns kvar på vägen sitter på en tjock trädstam. Två män väntar på att den tredje ska bli färdig med att slipa tänderna på en tvåmanssåg. På frågan om de är rädda säger de ja. Men i ett land där blockader, strejker och strider har lamslagit den vanliga ekonomin, är det svårt att tacka nej till något arbete.
I intervjuer i samband med tioårsjubileumet för maoisternas uppror har deras ledare, Prachanda, sagt att Nepal ännu inte är redo för en revolution. En republikansk demokrati måste komma först. Men om nepaleserna vill behålla monarkin så får de det, sa han.
– Vilket beslut folket än fattar så är vi redo att acceptera det.
Här, längs Nepals motorvägar, säger folket att de redan har gjort sitt val: “Fred.”
