Buenos Aires, 051229 (IPS) – Efter den nyliberala politik som styrde på 90-talet har på senare år många länder i Latinamerika fått mer vänstersinnade regeringar. Vissa av de nya regeringarnas sociala satsningar har nått resultat, medan utvecklingen i andra länder går långsamt.
Som oppositionella kritiserade de vänster-, mittenvänster- eller “progressiva” partier som i dag har makten strukturanpassningspolitiken, nedmonterandet av den offentliga sektorn och marknadsliberaliseringarna i Argentina, Brasilien, Chile, Uruguay, Venezuela, och numera i Bolivia. De nya regeringarna är å ena sidan hängivna att inte spräcka sina budgetar och vill försöka locka till sig investeringar. Detta samtidigt som de människor som röstade fram dem förväntar sig att regeringarna ska hålla sina vallöften om att bekämpa fattigdomen och föra en rättvisare fördelningspolitik på denna kontinent som har världens största skillnader mellan rika och fattiga. Sociologen Atilio Borón, ordförande för Latinamerikanska rådet för samhällsvetenskap, menar att denna utmaning går att förena.
– Men det förutsätter ett paradigmskifte inom den ekonomiska politiken, som hittills inte har genomförts. Den största besvikelsen är Brasilien, säger han. När den tidigare fackföreningsledaren Luiz Inácio Lula da Silva fick makten i Brasilien i januari 2003 hyste många stora förhoppningar. Men hans arbetarparti har inte lyckats skapa den tillväxt och alla de nya arbetstillfällen som många hoppades på. Lula har dock lyckats uppnå resultat inom några områden. Den extrema fattigdomen hade 2004 minskat från 27,2 procent av befolkningen till dryga 25 procent. Det betyder att fler än tre miljoner människor inte längre är helt utblottade.
Minimilönerna i landet ökade under året med nio procent, och programmet med familjestöd – ett bidrag riktat till fattiga familjer – omfattade över 6,5 miljoner familjer under 2004. Målet är att 8,7 miljoner familjer ska få detta bidrag under 2005, och att den siffran ska stiga till 11,2 familjer innan Lulas mandatperiod går ut i december 2006. Men hittills har Lulas ekonomiska politik främst varit inriktad på att hålla en hård budget för att kunna sköta utlandsbetalningarna, och för att hålla nere inflationen. I Argentina, som styrts av den vänstersinnade Néstor Kirchner sedan maj 2003, har andelen fattiga de senaste två åren sjunkit från 50 procent av befolkningen till 40 procent.
Men Borón menar att landets regering inte visar några tecken på att förändra den ekonomiska politik som han menar är formulerad av Världsbanken. Chiles regering leds av den socialistiske presidenten Ricardo Lagos, som går mot slutet av sin ämbetsperiod med höga opinionssiffror. Borón menar att den chilenska regeringen visserligen lyckats uppnå ekonomiska framgångar, men att man inte påverkat ojämlikheten i landet. Chile har dock sedan 1990 lyckats halvera fattigdomen, från dryga 38 procent av befolkningen till under 19 procent i år. Lagos kommer troligen att efterträdas av socialisten Michelle Bachelet, som kommer att ställas mot högerkandidaten Sebastián Piñera i ett avgörande val i januari. Den argentinske samhällsvetaren Rosendo Fraga menar att regeringen i Chile visserligen lyckats med att minska fattigdomen.
– Men man har inte gjort några större framsteg med att minska ojämlikheten.
Ekonomen José Luis Coraggio, som är expert på socialpolitik, menar att det inte finns något som hindrar att länderna för en förståndig ekonomisk politik samtidigt som man även satsar på en rättvisare fördelning.
– Det enda problemet är den politiska viljan, säger han. De flesta sydamerikanska länder för en annan ekonomisk politik i dag jämfört med under 1990-talet. Men Borón menar att utvecklingen mot en helt ny politik går alldeles för långsamt.
– Det krävs en kraftfull politisk vilja för att gå vidare, och hittills har detta inte synts till, säger Borón.
