Washington, 050704 (IPS) – Aggressiv nationalism och en allt starkare tro på militära lösningar. Det är temat i två viktiga böcker som det senaste året publicerats om den amerikanska utrikespolitiken. Den kritik som levereras är måhända inte ny för vänsteranalytiker, men böckernas författare kan knappast anklagas för att tillhöra det läger som alltid ger USA skulden för tillståndet i världen.
Anatol Lieven, skribent vid Financial Times, varnar i sin bok “America Right or Wrong: An Anatomy of American Nationalism”, för att den amerikanska staten är på väg att överge medborgarpatriotismen, rättssamhället och de politiska jämlikhetssträvandena. Istället menar Lieven att landet är på väg mot en “amerikansk antites” i form av en radikal och hämndlysten typ av nationalism.
I sin bok “The New American Militarism: How Americans Are Seduced by War,” skriver den pensionerade arméöversten Andrew Bacevich att landets nyfunna kärlek är militär styrka och att upphöjandet av soldaten utgör ett hot mot den militära institutionen. Detta eftersom politikerna förväntar sig att militären ska lösa alltfler problem. Men han menar också att denna utveckling är ett hot mot de ideal på vilka USA grundades. Bacevich citerar vad den tidigare presidenten James Madison skrev så tidigt som 1795: “av alla fiender till folkets frihet är kanske kriget det som bör fruktas allra mest…Ingen nation kan bevara sin frihet under ständigt återkommande krigföring”. I båda böckerna, som publicerats av Oxford University Press, levereras den kanske skarpaste och mest nydanade kritiken av USA:s utrikes- och försvarspolitik sedan invasionen av Irak i mars 2003. Deras analyser av denna politik, och de större sociala och kulturella trender som ligger i botten av den, är inte obekanta för vänstersinnade analytiker. Men ingen av författarna kan kopplas samman med de USA-kritiker som så ofta fått agera syndabockar i USA ända sedan Vietnamkrigets dagar. Bacevich är själv Vietnamveteran och har gjort karriär inom militären. Han brukade skriva för neokonservativa Weekly Standard och den mycket högerinriktade National Review. Lieven, som är brittisk medborgare, hyser varma känslor för USA, bland annat efter sin tid som student i landet. Båda författarna skriver med utgångspunkt från en djup oro över vart USA nu är på väg. Lieven, som arbetar vid New American Foundation, menar att två former av nationalism länge kämpat om herraväldet i USA. Den ena beskriver han som en medborgarnationalism, baserad på upplysningen, vilken ledde fram till självständighetsdeklarationen för 229 år sedan. Den andra formen är enligt Lieven betydligt aggressivare och exkluderande, den “amerikanska antitesen”. Den nationalism som är baserad på upplysningens ideal är optimistisk, hyser tilltro till förnuftet och rättssamhället. Antitesen är istället anti-modern, radikal och till och med paranoid. Under större delen av den amerikanska historien har den dessutom varit djupt rasistisk, inte bara mot svarta, utan alla minoritetsgrupper. De båda formerna av nationalism har dock en sak gemensam, enligt Lieven. Nämligen att USA är exceptionellt genom sin lojalitet till demokrati och frihet, och därav också ett enastående land. Och av den anledningen förtjänar landet stor makt och kan genom sin natur inte använda makten för onda syften. Denna fundamentala tro på Amerikas godhet – vilken löper från de första pilgrimerna genom Woodrow Wilson fram till George W. Bush – förstärker naturligtvis det som många icke-amerikaner upplever som anstötligt i den amerikanska utrikespolitiken.
Det handlar om en moralisk absolutism och ett förakt för historien som kan få allvarliga konsekvenser, i synnerhet när landet är den enda kvarvarande supermakten. De flesta amerikanska medborgare kombinerar i olika hög grad de två olika formerna av nationalism. Men enligt Lieven har det republikanska partiet sedan 60-talet närmat sig antitesen, även om man samtidigt lovsjunger den andra formen av nationalism. Lieven påpekar att det funnits tider i den amerikanska politiken – senast under McCarthy-eran – när antitesen fått övertaget i politiken. Men varje gång har pendeln svängt tillbaka och räddat “nationen från att falla in i ett auktoritärt styre eller ett permanent tillstånd av militant chauvinism”. Situationen just nu gör dock Lieven mindre optimistisk. Han varnar för att ytterligare en förödande terroristattack skulle kunna framkalla ett permanent belägringstillstånd.
Bacevich, chef vid centret för internationella relationer vid Bostons universitet, är lika oroad över landets framtid. Och precis som Lieven menar han att den kristna högern och de neokonservativa bär ett tungt ansvar för den “smygande militarismen”. Men Bacevich menar att det vore ett misstag att lägga all skuld för utvecklingen på en grupp, eller på president Bush själv, eftersom det även handlar om ett kulturellt fenomen. Och även de demokratiska regeringarna under Jimmy Carter och Bill Clinton har enligt Bacevich haft en viktig påverkan på utvecklingen. Bacevich menar att den viktigaste enskilda händelsen inträffade i början av 90-talet efter att Sovjetunionen fallit samman. Denna händelse borde enligt Bacevich ha inneburit att regeringen på allvar omprövade landets globala militära hållning.
Men det första Gulfkriget, och det militärindustriella komplexets intressen, satte punkt för detta. Och efter Operation Ökenstorm tycktes det plötsligt som att landets militär med hjälp av dess tekniska framsteg skulle kunna göra vad som helst. Och dessutom tycktes det på teveskärmarna som att det skulle kunna utan särskild blodspillan. Bacevich skriver att efter kalla kriget sa man från amerikanskt håll ja till militär makt, samtidigt som all skepticism till vapenmakt – som funnits med som ett inslag sedan landet grundades – nu försvann. Och förkärleken till militär makt var något som alla politiker tog till sig – oavsett om de var liberala eller konservativa. Resultatet är enligt Bacevich att “amerikaner har kommit att definiera landets styrka och välmående i form av militär beredskap, militära aktioner och fostrandet av militära ideal”, på ett sätt som saknar motstycke i den amerikanska historien.
