Karachi, 050421 (IPS) – Ayesha Solangi hade ett arbete som rådgivare men kände sig underlägsen sina manliga kollegor eftersom hon inte kunde läsa och skriva. En dag skrev hon in sig vid ett vuxenutbildningsprogram i sin hemstad Sanghar – och det har förändrat hennes liv.
– När jag hade lärt mig skriva mitt namn började jag skriva under officiella handlingar med mitt namn istället för att sätta dit mitt tumavtryck. Skrivkunnigheten har gett mig ett självförtroende som jag tidigare saknade och vissa manliga kollegor tycker inte om det, säger hon. Solangi har gått på ett av de tio center för kvinnliga analfabeter som den pakistanska organisationen Safwco och en katolsk hjälporganisation driver sedan åtta månader. Hittills har de haft 400 elever. Initiativet är välkommet eftersom bara omkring 28 procent av de pakistanska kvinnorna kan läsa och skriva, enligt FN 32-åriga Ummat bor i ökenområdet Aachro Thar i provinsen Sindh. Hon gläds över att äntligen få lära sig läsa och skriva.
– Det första jag ska göra är att skriva ett brev till mina släktingar i Indien, säger hon. Ummats man är också analfabet. Han gick med på att hon började i skolan om det inte innebar att hon försummade sitt arbete med de fyra barnen, hushållet och husdjuren. Nu är han glad för det. – Du skulle ha sett henne den första dagen. Hon skakade av entusiasm och vägrade bära sina böcker själv ifall någon hon kände skulle se henne och driva med henne. Vår son fick följa henne till skolan.
– Och nu – nu kan hon både skriva sitt namn och hjälpa vår son med läxorna. Jag är verkligen stolt över henne, säger maken. Ummat säger själv att utbildningen har förändrat henne.
– Jag brukade vara extremt blyg. Jag skulle ha haft svårt att prata med dig. Det självförtroende jag har fått på dessa få månader är enormt, säger hon. Sughra Khatoon har inte mött samma engagemang från sin man som Ummat. – När jag kom hem första gången, helt entusiastisk, och visade honom att jag kunde skriva mitt namn så orkade han inte bry sig. Han blev irriterad över att jag stört honom när han vilade sig, säger Khatoon besviken. Men trots makens ointresse är hon motiverad att studera vidare. Utbildningen har fått henne att vilja börja läsa koranen. Varje kväll går hon nu till koranläsningarna i byns lärares hem.
Suresh Kumar, ansvarig för utbildningsprogrammet på Safwco, säger att när organisationerna först började med kvinnoklasserna så mötte de motstånd från många män. Men genom taktik lyckades de övertyga männen om att det även var för deras bästa att kvinnorna studerade. – Vi förklarade för männen och de äldste i byarna att om kvinnor lär sig läsa och skriva så blir de bättre mödrar och fruar. Ett annat problem med att få igång utbildningscenter på landsbygden har varit brist på kvinnliga lärare, berättar Kumar. Ofta kräver männen att läraren ska vara kvinna och helst komma från regionen. Det går inte alltid att ordna.
