Harare, 050418 (IPS) – Martin Dumba, säsongsarbetare på ett tobaksbolag i Zimbabwes huvudstad Harare, har utvecklat aids. Hans familj tvingas se hur hans hälsa försämras för varje dag som går.
– Det bästa vi kan göra är att be för att hans smärtor ska lindras. Vi har varit på sjukhuset och de skrev ut honom utan någon medicinering, säger hans hustru Molly Dumba, som också är hivpositiv.
– Vi hörde att vissa hade fått mediciner mot aids. Men när vi frågade på centralsjukhuset i Harare sa de att de inte antar några nya patienter till programmet. Dumbas öde delas av många zimbabwier. Regeringen har offentligt erkänt att sjukvårdssystemet har kollapsat på grund av den ekonomiska krisen och har vädjat till den privata sektorn om hjälp till sitt program för distribution av antiretrovirala läkemedel – som även kallas bromsmediciner. I dag behandlas 12 000 aidssjuka i Zimbabwe med antiretrovirala läkemedel och 6000 av patienterna får sin behandling bekostad genom privata sjukvårdsförsäkringar.
Doktor Owen Mugurungi, chef för hälsodepartementets aids- och tbc-program, säger att regeringen är mycket tacksam för privata initiativ som bidrar till att fler får tillgång till bromsmediciner. Trots att så få zimbabwier behandlas med bromsmediciner framhåller Mugurungi att regeringen gjort framsteg. – Vi har gått från 2000 förra året till 12 000 i år. Inte många länder, inte ens de som får utländska bidrag, kan uppnå vad vi har gjort med så små resurser, säger han. Förutom Sydafrika får merparten av länderna i södra Afrika, exempelvis Moçambique, Zambia, Malawi, Tanzania och Lesotho, utländska bidrag till sina nationella budgetar mot hiv/aids. I Zimbabwe bekostas bromsmedicinsprogrammet med pengar ur den nationella budgeten och från den Nationella aidsfonden. Fondens pengar kommer från en femprocentig skatt som lagts på inkomstskatten.
Enligt Mugurungi kan alla statssjukhus i dag behandla patienter med bromsmediciner och man arbetar med att få upp 50 distriktssjukhus på samma nivå. Han säger att bristen på läkare och sjuksköterskor i landet påverkar regeringens ansträngningar negativt.
– De antiretrovirala läkemedlen är inga vanliga mediciner. De måste administreras av utbildad personal och just nu är det där fokus ligger, säger han. Marian Gotha, programchef för hiv/aids vid biståndsorganisationen Oxfam-America, säger att hon inte tror att informationen om bromsmediciner har nått allmänheten på landsbygden. – Det finns också ett behov av att intensifiera utbildningen av sjukvårdspersonal eftersom vi inte vill få en situation där människor kommer från städerna med antiretrovirala läkemedel och sjukvårdspersonalen på landsbygden inte vet hur de ska hanteras. Den andra utmaningen är att förbättra matsäkerheten. Vi kan inte pumpa in bromsmediciner i tomma magar, säger hon till IPS. Faith Phiri, gatuförsäljare i Harare, säger att få vanliga människor känner till att bromsmedicinerna existerar.
– Vi får höra att det inte finns något bot mot aids och sjukhusen skickar därför hem folk för att dö. Om det finns medicin som kan hjälpa hivsmittade är jag säker på att den bara går till rika människor, säger Phiri.
Okunskapen om medicinerna är även utbredd bland landets elit.
– Jag känner inte till något statligt initiativ för att få ut medicinerna. Jag vet att vissa biståndsorganisationer driver program med mediciner men jag vet inte hur man anmäler sig till dem. Jag tycker det är varje arbetsgivares ansvar att se till att deras anställda har den informationen. Människor dör som flugor inom banksektorn, säger Ralph Muduku, banktjänsteman i Harare.
