Pretoria, 050314 (IPS) – Omkring 800 FN-soldater uppges ha skickats till Itutu-regionen i nordöstra Kongo-Kinshasa. Deras uppdrag är att avväpna de lokala miliser i regionen som förra månaden dödade nio soldater i den fredsbevarande styrkan.
Miliserna tillhör en fraktion som kallas den nationalistiska fronten. Deras härjningar har tvingat över 70 000 människor att fly från sina hem de senaste veckorna. Omkring 60 milismän dödades av FN-styrkan i början av mars efter att FN utsatts för ett bakhåll. 16 000 soldater ingår i FN:s fredsbevarande styrka i Kongo som kallas Monuc. Den senaste tidens händelser visar svårigheterna med att skapa en varaktig fred i Kongo-Kinshasa. Strider har fortsatt plåga invånarna i de östra delarna av landet trots fredsavtalet som undertecknades 2002. – Kongo är en misslyckad statsbildning vars interna strukturer är mycket svaga, säger James Malanda, talesman för Congres Panafricain, Copan, en påtryckarorganisation som bildats av unga kongoleser i landsflykt. – När det uppstår ett problem i exempelvis provinsen Kasai så flygs någon in från huvudstaden Kinshasa för att försöka hitta en lösning. Ofta vet den personen inte ens hur en kasai ser ut. Malanda talade på en konferens som organiserades av Copan och det afrikanska institutet för södra Afrika, AISA, i Sydafrika i förra veckan.
I det senaste inbördeskriget i Kongo-Kinshasa stred regeringen mot ett flertal olika rebellgrupper som stöddes av Uganda och Rwanda. Omkring tre miljoner människor uppskattas ha dött till följd av kriget – antingen i direkta strider eller av sjukdomar och svält som orsakats av kriget. Kriget började 1998 efter att en splittring uppstått mellan Uganda och Rwanda och den dåvarande kongolesiske presidenten och före detta rebelledaren Laurent Kabila. Uganda och Rwanda hade tidigare hjälpt Kabila att ta makten i landet.
Efter kriget visade det sig att Kabila inte höll sina löften till grannländerna. Bland annat misslyckades han med att tygla de militanta hutuer som flytt från Rwanda till Kongo efter folkmordet i Rwanda och som fortsatte att genomföra attacker mot landet. Kongolesiska rebeller tog då till vapen mot Kabilas regim med stöd av hans tidigare allierade Rwanda och Uganda. Men tack vare att Angola, Namibia och Zimbabwe ställde sig på Kabilas sida lyckades han behålla makten tills han slutligen mördades och hans son utsågs till president. Kriget avslutades formellt 2002 och de utländska trupperna lovade att lämna landet. Men ännu är freden skör. Mot slutet av förra året hotade Rwandas president Paul Kagame med att skicka nya trupper till Kongo för att ta itu med hutumiliserna. Och enligt flera rapporter har rwandiska soldater gått över gränsen till Kongo-Kinshasa. – Tyvärr är Rwanda kvar i Kongo. Kagame behåller sina soldater i Kongo under förvändningen av självförsvar. Något måste göras åt att Rwanda lägger sig i Kongos affärer, säger Yazini Funeka April, forskare på AISA. Men ordföranden för Copan, Yves Kamangu, vill varna för att anklaga Rwanda för problemen i Kongo-Kinshasa. – Vi kongoleser har misslyckats med att ta itu med våra interna problem så som att avväpna miliserna. Det är det vi får dra konsekvenserna av nu. Vi letar efter syndabockar och anklagar andra för att skapa våra problem, säger han. Fredsförhandlingarna som ledde fram till avtalet 2002 organiserades av Sydafrika. Efter avtalet bildades en övergångsregering där före detta rebelledare, representanter för oppositionen och den före detta regeringen ingår. Regeringen leds av Joseph Kabila – Laurent Kabilas son. Men flera deltagare vid konferensen i Sydafrika anser att vanliga kongolesiska medborgare har exkluderats från fredsprocessen. – Vi måste ombilda Kongo. Det kongolesiska folket måste organisera sig från gräsrotsnivån, säger Kamangu. Han har en vision av en decentralisering av landet, men är noga med att säga att han inte föreslår en splittring av landet. – Kongo är det näst största landet i Afrika och består av många olika etniska grupper därför kan man inte vänta sig att landet ska styras från Kinshasa av människor som inte förstår de lokala problemen i provinserna, säger Kamangu. Under konferensen i Sydafrika diskuterade man även de val som enligt planerna ska hållas i Kongo-Kinshasa i juni. Dirk Kotze, statsvetare vid University of South Africa, ifrågasatte om övergångstiden fram till valet är tillräckligt lång för att skapa förtroende bland medborgarna om att organ som exempelvis domstolarna har nått tillräckligt stark självständighet. Kotze tillade att de olika väpnade fraktionerna i landet måste avväpnas och upplösas före valet för att förhindra att kriget återupptas om valresultatet inte gillas av milisledarna.
