Paris, 041124 (IPS) – Efter de senaste striderna i Elfenbenskusten tycks ett visst lugn åter ha infunnit sig. Men på den diplomatiska fronten pågår striden för fullt. Kampen står denna gång inte mellan regeringen och rebellerna, utan mellan president Laurent Gbagbo och Frankrike, som fram till nyligen stöttat och beskyddat Gbagbo.
Frankrikes president Jacques Chirac kallar nu Gbagbos regering för en “tvivelaktig regim”. Chirac har samtidigt meddelat att Frankrike kommer att behålla sina trupper i Elfenbenskusten eftersom man “uppfyller ett internationellt mandat” som stöds av hela Afrika.
Frankrike har haft ungefär ett tusen soldater stationerade i Elfenbenskusten genom ett militärt avtal som sedan 1960 tillåter fransmännen att intervenera om Elfenbenskusten utsätts för “utländsk aggression”. Elfenbenskusten blev självständigt från Frankrike 1960.
Efter att ett inbördeskrig bröt ut i Elfenbenskusten mellan regeringstrupper och nordliga rebeller i slutet av 2002 har den franska styrkan utökats till att omfatta ungefär 5 000 soldater. Frankrike har tvingat Gbagbo att slopa den regel som innebar att medborgarskap i landet grundades på etnisk tillhörighet. På grund av den regeln förhindrades ungefär fyra miljoner människor i landets norra delar att delta politiskt eller att äga mark. Orsaken som angavs när klausulen infördes var att denna del av befolkningen främst skulle bestå av invandrare från grannländer som Burkina Faso och Mali. Men genom fredsöverenskommelsen som skrevs under i januari förra året tvingades regeringen ändra medborgarskapslagen, vilket var det främsta kravet som ställdes av de rebeller som försökte störta Gbagbo. Överenskommelsen innebar också att Gbagbo skulle genomföra politiska reformer samt utse flera av sina politiska opponenter till ministrar. Men samtidigt som det franska diplomatiska arbetet gick åt ett håll gick landets militära agerande åt ett annat. Under inbördeskriget hjälpte Frankrike Gbagbo att bekämpa rebellernas offensiv. Enligt Claudine Vidal, expert på västafrikansk politik vid Franska nationella forskningscentret, godtog Gbagbo aldrig egentligen fredsöverenskommelsen.
– Han sa öppet att han tvingades acceptera den eftersom han just då inte hade den militära kapaciteten att krossa rebellerna, säger Vidal.
Tidigare denna månad visade det sig dock att presidenten ansåg sig ha uppnått denna kapacitet. Presidenten lanserade då en offensiv mot de nordliga rebellerna längs den demilitariserade zon som upprättats mellan gränsen till Liberia i väst och Ghana i syd. Under offensiven attackerade regeringsstyrkorna även en fransk postering. Nio fransmän dödades och 23 skadades. Som hämnd totalförstörde franska trupper landets flygvapen.
Gbagbo påstod senare att attacken mot fransmännen aldrig ägt rum, och att om så skett var det ett misstag. En diplomatisk strid följde. Chirac sa att man inte ville se att en fascistisk regim tar över makten i landet. Gbagbo svarade med att anklaga Frankrike för att under 40 års tid ha stöttat en enpartistat i landet med hänvisning till det franska stödet för Felix Houphouet-Boignys regim mellan 1960 och 1993. Gbagbo anklagade även fransmännen för att genom att de förstört landets flygvapen visat sitt stöd för rebellerna. Presidenten anklagar även de franska styrkorna för summariska avrättningar av regeringslojala personer, och andra former av människorättsbrott. En anklagelse som tillbakavisas av fransmännen. Det diplomatiska kriget har även ekonomiska orsaker. Elfenbenskustens ekonomi befinner sig i en kris, bland annat beroende på de fallande priserna på kakao. Frankrike säger att om det blir nödvändigt kommer man att försvara landets intressen i Elfenbenskusten med militära medel. Större delen av Elfenbenskustens ekonomi, i synnerhet allmänna tjänster som vatten- och eldistribution, samt telefon- och transportnät, kontrolleras av franska företag. “Allt detta har skapat intrycket av att ivorianerna lider av en nykolonial ekonomi”, skriver Afrikaexperten Stephen Smith i dagstidningen Le Monde. Gbagbos anhängare, de “unga patrioterna” som de kallar sig, har demonstrerat i den ekonomiskt viktiga hamnstaden Abidjan och krävt ett slut på den “koloniala ockupationen “. De har även attackerat franska skolor.
Från franskt håll försöker man ännu en gång övertala regeringsföreträdare och rebeller att förhandla, men det tycks nu som ingen av sidorna är beredda på att lyssna.
