Havanna, 040810 (IPS) – Kuba har skickat tusentals läkare utomlands för att hjälpa sjukvården i andra utvecklingsländer. Men många kubaner är oroliga över att det försämrar deras egen sjukvård.
Hälso- och sjukvården har varit en av de viktigaste frågorna i det politiska system som den 77-åriga presidenten Fidel Castro har lett sedan 1959. Kuba har för närvarande 68 155 läkare – en läkare per 165 invånare – och 6,4 procent av landets BNP går till vården, enligt officiell statistik..
Ett resultat av satsningen på hälsovård är att Kuba kan erbjuda hjälp åt länder som plågas av svåra sociala och ekonomiska förhållanden, eller som behöver akut hjälp, i synnerhet i samband med naturkatastrofer. Enligt officiella siffror har Kuba skickat mer än 52 000 läkare, sköterskor och andra sjukvårdsarbetare till 95 olika länder.
I år är fler än 17 000 sjukvårdsanställda utplacerade i 65 länder. Omkring 3 100 av dem deltar i vårdprogrammet PIS, medan 10 000 läkare arbetar i Venezuela.
PIS skapades 1998 sedan de centralamerikanska länderna bett om hjälp efter stormarna George och Mitch, som dödade upp emot 30 000 människor.
Programmet syftar till att utbilda vårdpersonal, och det backas upp av 85 organisationer. PIS mottagarländer får tillgång till de kubanska läkarnas tjänster gratis så länge de behövs. De flesta arbetar inom primärvården och tjänstgör på landsbygden.
Hittills har bland andra Belize, Bolivia, Botswana, Burkina Faso, Kambodja, Östtimor, Eritrea, Ghana, Honduras, Paraguay och Zimbabwe fått ta emot hjälp inom ramen för PIS.
Men att vårdresurser exporteras uppskattas inte alltid av den kubanska befolkningen, som under flera år vant sig vid ett kvalitativt system av specialist- såväl som primärvård.
Därför hör man ofta klagomål över bristen på erfarna specialister på sjukhusen, eftersom de skickas på ”uppdrag” utomlands i flera månader åt gången.
– Min doktor skickades till Venezuela. Han kände till min medicinska historia under de senaste tre åren och han var den enda som gav mig en effektiv behandling, säger 63-åriga Elia Rivas, som väntar vid en mottagning på ett sjukhus i Havanna.
Bredvid henne sitter en man, som inte vill uppge sitt namn. Han säger att hans familjedoktor skickades till Afrika, och klagar över att det tog lång tid innan det kom någon ersättare.
