Washington, 040804 (IPS) – Olösta markkonflikter mellan kurder, turkmener och araber i norra Irak kan utlösa våldsamma konflikter om de inte tas itu med tillräckligt fort. Det varnar människorättsorganisationen Human Rights Watch, HRW.
Varningen kom i en 78-sidig rapport som HRW offentliggjorde på tisdagen.
Rapporten säger att varken den amerikanska ockupationsmyndigheten eller den nya irakiska regeringen ens har börjat ta itu med frågan.
Tålamodet håller nu på att ta slut på samtliga sidor, enligt rapporten. Tiotusentals kurder, turkmener och assyrier bor fortfarande i flyktingläger, ofta under svåra omständigheter, där de väntar på att få tillbaka de egendomar som togs ifrån dem under den förra irakiska regimens kampanj för att “arabisera” norra Irak.
Samtidigt bor även tusentals araber i läger. De tvingades lämna sina hem då kurdiska milisgrupper – pesh merga – avancerade in i den södra delen av irakiska Kurdistan under de första månaderna av den amerikanska ockupationen.
– Om dessa dispyter om mark och egendom inte behandlas som en akut angelägenhet kan de ökade spänningarna mellan kurder och araber snart utlösa våldsamheter, säger Sarah Leah Whitson, chef för HRW:s Mellanöstern- och Nordafrikaavdelning.
Under mitten av 70-talet började den irakiska regimen sin ”arabisering” i massiv skala i norra Irak. 250 000 kurder och andra icke-araber tvingades bort från ett stort område i norra Irak – från Khanaqin vid den iranska gränsen till Sinjar vid gränsen mellan Syrien och Turkiet.
Landrättigheter som innehades av icke-araber ogiltigförklarades, och jordlösa araber från al-Jasira-öknen fördes dit för att ta över det som i praktiken konfiskerades av regeringen.
1988 inledde den irakiska regimen den ökända Anfal-kampanjen mot kurderna. Omkring 100 000 människor dödades, många byar förstördes och hundratusentals kurder blev hemlösa. De flesta fick inte återvända hem och deras äganderätt ogiltigförklarades medan araber från den södra delen av landet fördes norrut för att slå sig ned i de kurdiska områdena.
Under hela nittiotalet och fram tills USA:s invasion 2003 utsattes kurder och andra icke-araber i staden Kirkuk för trakasserier och ibland tvingades de välja mellan att tvingas ut ur staden eller att gå med i Baath-partiet, ändra sin etniska identitet till arabisk och gå med i regimtrogna milisstyrkor. Omkring 120 000 människor tvingades bort från Kirkuk under den tiden, samtidigt som araber fick ekonomiska subventioner för att slå sig ned där i deras ställe.
När USA förra året invaderade Irak förändrades situationen plötsligt. Ett stort antal arabiska bosättare och deras familjer lämnade sina hem innan USA:s och kurdernas styrkor kom dit. Hela byar, som varit ”arabiserade” lämnades därmed öde. Många av de kurder som tvingats på flykt hoppas kunna återvända dit, men de har inte gjort det än – till stor del på grund av att de helt enkelt är för fattiga för att bygga upp sina hem igen, men även därför att det ännu inte finns något fungerande system för att bestämma vem som har rätten till vilken egendom.
Å andra sidan har många kurder försökt återvända till de hem de övergett i Kirkuk och i Mosul, men araberna där vill inte gärna flytta, vilket har lett till ständigt ökade spänningar – både mellan araber och kurder och mellan kurder och turkmener. I en del fall har kurder och pesh merga försökt tvinga bort araber med hjälp av hotelser, vilket har utlöst våldsamheter, i synnerhet i Kirkuk, mellan de olika grupperna.
– Kurderna återvänder till Kirkuk, men staden har inte tillräcklig kapacitet för att ta emot dem. De lever i övergivna byggnader och tältläger utan rinnande vatten eller el, och deras säkerhetssituation är instabil, säger Whitson.
Samtidigt har inte mycket kraft ägnats åt att hitta lösningar åt de araber som deltog i arabiseringen. Många av dem har inte heller någon stans att ta vägen, i synnerhet med tanke på landets svåra ekonomiska situation. Många araber som har lämnat, eller tvingats lämna, sina hem, har bott i området i så mycket som tre årtionden, men nu lever de i tillfälliga läger medan de väntar på att det ska avgöras om de kan få tillbaka sina hem, eller på någon form av program för att de ska kunna slå sig ned någon annanstans.
Rapporten från HRW noterar att den amerikanska ockupationsmyndigheten CPA i grunden inte tog itu med de här frågorna eller utarbetade någon strategi för att lösa mark- och egendomstvister.
I januari antogs visserligen lagstiftning om att inrätta en kommission för att lösa sådana tvister, men ordern om att den ska förverkligas var inte färdig förrän just innan USA lämnade över makten till den irakiska övergångsregeringen. Och lagstiftningen säger ingenting om hur de araber som riskerar att förlora sin egendom ska hjälpas, vilket gör situationen särskilt osäker för dem.
– Processen för att gottgöra de kurder och andra som har flytt får inte leda till nya orättvisor mot de arabiska bosättarna, säger Whitson.
Enligt HRW antydde många av de arabiska bosättare som intervjuades i samband med rapporten att de erkände att kurderna hade rätt att få tillbaka sina egendomar, och att de var villiga att lämna sina hem om de fick hjälp att hitta nya hem och jobb. Men allt eftersom tiden går utan att någonting händer, verkar det som om alla sidor blir allt mer otåliga, vilket bidrar till att spänningarna ökar stadigt i regionen.
