Jerusalem, 040618 (IPS) – När de stod bland resterna av sina raserade hus efter förra månadens strider, sa de att det var tredje gången som de hade blivit hemlösa.
Situationen för flyktingarna kunde knappast illustreras bättre än av de bittra kommentarerna från en grupp palestinier i Rafah, vid den södra spetsen av Gaza-remsan.
Första gången de blev flyktingar var under kriget 1948, då Israel bildades. Många blev sedan flyktingar igen på sjuttiotalet, då Ariel Sharon försökte skapa fred med bulldozrar i Gaza. Och nu under de senaste åren har Israel försökt skapa en buffertzon mot Egypten genom att riva tusentals palestinska hus.
Rafah och resten av Gazaremsan är inte ens när solen skiner ett särskilt trevligt ställe att leva på. Området är till största delen överbefolkat, kalt och smutsigt. 20 procent av Gazaremsan kontrolleras av israeliska bosättare.
I Gazaremsan är flyktingarna i majoritet. Mer än 900 000 av 1,3 miljoner invånare räknas som flyktingar. Den största delen av flyktingbefolkningen har sina rötter i 1948. Och ett stort antal av de som då flydde till Västbanken tvingades fly igen när Israel ockuperade Västbanken 1967.
Det som började med 700 000 – 800 000 flyktingar i slutet av 1940-talet har nu svällt till en total registrerad palestinsk flyktingpopulation på mer än fyra miljoner. Det innebär att nästan 40 procent av alla palestinier är flyktingar.
Deras öde anses vara avgörande för en eventuell lösning på konflikten med Israel. Palestinierna hävdar att flyktingarna och deras ättlingar har rätt att återvända till det som var deras hem i Israel. Det bygger bland annat på resolution 193 i FN:s generalförsamling.
Israel å sin sida fruktar att landet kommer att översvämmas av palestinier om man går med på ett sådant återvändande. Israel hävdar att i och med att PLO och den palestinska myndigheten har accepterat en tvåstatslösning så är ett återvändande omöjligt, eftersom en stat ska vara palestinsk och den andra judisk. Israel hävdar också att landet inte bär ansvaret för att ha skapat flyktingproblemen.
Den amerikanske presidenten George W. Bush sa nyligen att han inte tror att ett massåtervändande skulle vara realistiskt. I förhandlingarna under Oslo-processen verkade de båda sidorna vara på väg att närma sig en överenskommelse i flyktingfrågan, enligt vilken de flesta av flyktingarna skulle bosätta sig antingen i en palestinsk stat, i de länder där de nu befinner sig, eller i tredje land. Men sedan intifadans utbrott i september 2000 har positionerna hårdnat på båda sidor.
Det är inte alla flyktingar som bor i flyktingläger – ”bara” en tredjedel. Men ordet flyktingläger kan vara missledande – alla flyktingläger består av fasta hus, inte tält, och nästan alla läger har nu tillgång till vatten, el och avlopp. Men de flesta av lägren liknar mest kåkstäder, även om en del områden är relativt välbyggda och bekväma.
Bland alla flyktinggrupper i världen är palestinierna den enda som har ett särskilt FN-organ som bara ägnar sig åt dem – UNRWA. UNRWA inledde sitt arbete med att ge grundläggande hjälp med vård, utbildning och bistånd 1950.
Efter Oslo-processen under 90-talet tog den palestinska myndigheten över en del av ansvaret för de tjänsterna från UNRWA, men under intifadan har UNRWA tvingats gå in igen för att hjälpa den hårt ansatta myndigheten och den fattiga befolkningen i de palestinska områdena.
Situationen för de palestinska flyktingarna är olika på olika platser. I Gazaremsan och på Västbanken delar flyktingar och icke-flyktingar till stor del samma problem. I en del andra länder i Mellanöstern har de lokala myndigheterna infört hårda restriktioner mot de palestinska flyktingarnas politiska och sociala aktiviteter. Möjligen är Libanon det land där dessa restriktioner är allra hårdast. Många palestinier i Libanon är utestängda från vissa yrken, och får inte äga mark.
Därför anses det viktigt att prioritera en lösning för de omkring 200 000 flyktingarna i Libanon i en eventuell fredsuppgörelse.
Syrien å andra sidan har varit mer välkomnande för palestinierna, liksom på vissa sätt Jordanien. Palestinierna uppskattas till mer än hälften av Jordaniens 5,5 miljoner invånare. Men palestinierna är kraftigt underrepresenterade i det visserligen tandlösa parlamentet.
Men det är väldigt få som ser det som troligt att palestinierna kommer att lämna Jordanien, och många bedömare väntar sig någon slags lösning för att de ska integreras mer i landet.
