Montevideo, 040427 (IPS) – Under förra året utbröt 37 nationella strejker inom den allmänna hälsovården i Latinamerika. Arbetskonflikterna har satt blickpunkten på den allvarliga krisen inom vården i regionen – en kris som inte visar några tecken på att avta. Och de som drabbas hårdast är de fattiga.
Strejkerna bland läkare och sjukvårdspersonal pågick i allt ifrån ett dygn och ända upp till nio månader, enligt en studie sammanställd av Julio Scavino, konsult för Panamerikanska hälsovårdsorganisationen, Paho. Sammanlagt drabbades tolv länder av arbetskonflikter.
Bland strejkorsakerna fanns krav på större resurser, motstånd mot olika åtgärder, krav på återanställningar av avskedad personal och erkännanden av fackliga rättigheter. Strejkerna, som ledde till fullständiga eller delvisa nerläggningar av sjukvården, skedde främst inom de allmänna vårdsystemen – vilket i sin tur drabbar de fattiga hårdast. – Jag anser att det krävs en analys av vilka begränsningar dessa aktioner borde få ha, på grund av de risker de för med sig, säger Scavino till IPS. – Det är uppenbart att personalen försvarar sina rättigheter. Men kanske bör vi betänka vilka etiska begränsningar som borde finnas. Som exempel nämner Scavino hur två spädbarn nyligen avled i Ecuador strax efter att de fötts i en park utanför ett sjukhus. Detta efter att den gravida kvinnan inte fått komma in på sjukhuset eftersom personalen strejkade. – Jag anser att det behövs en debatt om relationen mellan personalens konflikträtt och allmänhetens rätt till hälsovård när arbetskonflikter är så vanliga, säger Scavino. Flest strejker skedde i Bolivia. Där genomfördes tolv kortare strejker med krav på högre löner och en större hälsovårdsbudget. – Hälsovårdsbudgeten i Bolivia är fortfarande den lägsta i Latinamerika, säger Miguel Zabaleta, ordförande för landets medicinska förbund.
Zabaleta erkänner att strejkerna i första hand drabbar de fattigaste sektorerna av samhället. Men han påpekar samtidigt att besluten om konfliktåtgärder inte påverkar landets akutsjukvård. Enligt Zabaleta har man av landets president Carlos Mesa fått beskedet att regeringen helt enkelt inte har några pengar att ge landets sjukvård.
– Vi förstår regeringens problem, men vi måste få en högre budget för att kunna få fler anställda inom sektorn. I Bolivia går det bara fyra läkare per tusen invånare, vilket är den lägsta siffran i regionen, säger han. Samtidigt påpekar hälsovårdspersonal att strejk är det enda val man ställs inför när regeringarna visar ointresse för problemen.
– Vi är medvetna om att åtgärderna drabbar de fattiga, säger Galo Yupangui, ordförande för Osuntramsa, fackförbundet för Ecuadors hälsovårdsanställda. – Men det hela handlar om att regeringarna måste bli mer villiga att nå fram till fredliga lösningar. De förstår inte vad ”dialog” betyder. Men när sjukhusen stängs börjar de lyssna.
Yupangui säger samtidigt att hälsovården i Ecuador är nära att kollapsa. Han hävdar att landets hälsovårdsbudget har minskat från motsvarande 600 miljoner dollar om året till bara 340 miljoner, vilket gjort att sjukvården är svårt underfinansierad.
– Regeringen är helt inriktad på att justera utlandsskulden och har lämnat hälsovården i en omöjlig situation, säger Yupangui. Under de första sex månaderna efter att president Lucio Gutiérrez tog över makten i landet i januari förra året strejkade Ecuadors läkare för högre löner två gånger, varav en av strejkerna varade i 37 dagar. Osuntramsas medlemmar genomförde en 48 timmar lång strejk i december. Yupangui menar dock att kampen för en ökad budget inte förs av läkarna, utan av den övriga sjukvårdspersonalen.
Enligt Paho saknar mellan 25 och 30 procent av befolkningen i Ecuador kontinuerlig tillgång till hälsovård.
