Washington, 040315 (IPS) – När USA för ett år sedan förberedde sin invasion av Irak talades det mycket bland den utrikespolitiska eliten om huruvida USA hade blivit så dominant att det gick att jämföra med det brittiska imperiet, och om landet därmed borde ta över britternas koloniala ansvar.
Oxfordhistorikern Niall Ferguson, en ivrig förespråkare för att USA bör anta rollen som imperium, hälsades varmt välkommen när han besökte Washington strax efter det att Bagdad fallit och Saddam Hussein störtats.
Vid en debatt där Ferguson talat om det brittiska imperiets förtjänster och hävdat att USA borde anta en liknande roll, frågade Phyllis Oakley, före detta taleskvinna vid det amerikanska utrikesdepartementet, om inte världen och de människor som bebor den hade förändrats väldigt mycket – tack vare avkolonisering, mänskliga rättigheter, internationell rätt, moderna kommunikationer och så vidare – sedan det brittiska imperiets storhetstid. – Du har sagt väldigt lite om förändringarna i världen, och kanske om det ökade motståndet mot att bli koloniserad eller dominerad. Det kanske gör dina jämförelser lite mer problematiska, och jag skulle vilja ha dina kommentarer till förändringarna i världens reaktioner till en makts dominans, sa Oakley.
Ferguson talade om hur tacksamma Sierra Leones folk var för Storbritanniens militära intervention i landet, om hur Afrikas fattigdom är en konsekvens av självständigheten, och om att USA, som världens dominerande makt, borde göra någonting för att “upprätta fungerande strukturer för god samhällsstyrning”, det som Storbritannien enligt honom gjorde under den senare delen av kolonialtiden.
När Phyllis Oakley nästan ett år senare reflekterar över debatten säger hon att det hon kände var att Ferguson och hans meningsfränder ”kastade ur sig teorier utan att ha särskilt mycket erfarenhet av verkligheten”.
– Jag tyckte bara att det var extremt orealistiskt att tänka sig att alla dessa lyckliga infödingar skulle stå upp och hurra: “ja, ta tillbaka de koloniala herrarna”. De kommer inte att acceptera att bli underordnade igen.
Washington verkar nu ha upptäckt det i Irak. Men det är fortfarande häpnadsväckande hur 1800-talets imperialistiska ideologi har kommit att dominera den amerikanska utrikespolitiken nuförtiden.
Ett exempel är naturligtvis de neokonservativas favoritargument – att USA skulle ”befria” Irak. De menade att lokalbefolkningen skulle välkomna en amerikansk ockupation som lämnade över makten till en västutbildad, västfinansierad irakisk bankman som inte hade satt sin fot i Bagdad sedan han var 14 år.
Wall Street Journal uttryckte det med en uppdaterad version av britternas 1800-talsideologi. “Man vinner inte vänner i Mellanöstern genom undfallenhet … det gör man genom att visa att vi har viljan att använda styrka för våra värderingars och våra intressens skull.” Ett år senare fortsätter det lågintensiva men blodiga upproret i Irak, och de flesta av ockupationsmaktens representanter lever bakom murar eller rakbladsstängsel, isolerade från den irakiska befolkningen. Och regeringen i Washington ber FN att förhandla fram politiska överenskommelser med den iranskfödda shiamuslimsk ayatollan Ali Sistani.
Men betänk också det sätt på vilket Bush-administrationen för två veckor sedan hanterade den belägrade, men demokratiskt valde presidenten i Haiti, Jean-Bertrand Aristide. Man vägrade att komma honom till undsättning och valde i stället att flyga honom i ett amerikanskt plan till exil i Centralafrikanska republiken.
I sammanhanget är det också intressant att Frankrike, som var kolonialmakten både i Haiti och i Centralafrikanska republiken, var djupt inblandat i händelserna. Fransmännens delaktighet byggde till viss del på deras egen önskan om att bli av med en besvärlig ledare som hade haft fräckheten att kräva att fransmännen skulle kompensera Haiti för de pengar som landet tvingades betala för att Frankrike skulle erkänna dess självständighet för 200 år sedan.
Det faktum att den haitiska befrielserörelsens ledare Toussaint L'Ouverture också greps av Frankrike och tvingades gå i exil i Jura-bergen nära den schweiziska gränsen, gav ytterligare en fläkt av den imperialistiska historiens vingslag.
Men, som Oakley påpekade för snart ett år sedan – tiden har gått och världen har förändrats. Till skillnad från L'Ouverture, har Aristide tillgång till moderna kommunikationsmedel, och han kunde snabbt få ut sin version av vad som hade hänt – att han hade blivit kidnappad av två av världens mäktigaste regeringar.
Resultatet är att före detta kolonier i Afrika och Karibien nu kräver en utredning av USA:s och Frankrikes roll i händelseförloppet, samtidigt som Aristide-anhängare i Port-au-Prince demonstrerar för att han ska komma tillbaka, och ”övergången” ser ut att bli mer problematisk än vad Washington – som förutsägbart nog såg till att man tillsatte en haitier som har levt den största delen av sitt vuxna liv i USA som premiärminister – hade trott.
– De flesta människor runt om i världen tror att Aristides avfärd i bästa fall möjliggjordes, och i värsta fall tvingades fram, av USA och Frankrike, säger Gayle Smith, Afrika-specialist som arbetade som rådgivare åt president Bill Clinton.
– Utvecklingsländerna utmanar nu USA och Frankrike för att de inte är tillräckligt demokratiska. Det är något som kan ha stor betydelse på lång sikt.
