Khe Sanh, 031126 (IPS) – När man kör igenom Khe Sanh i dag är det lätt att missa den handfull monument som finns där till minne av det blodigaste slaget i det amerikanska kriget eller Vietnamkriget, som det kallas i den största delen av världen.
I dag sprudlar staden, som ligger i Quang Tri-provinsen av liv. Här finns många caféer och restauranger, och lastbilar fullastade med varor från grannlandet Laos plöjer fram på huvudvägen genom staden.
Men bara några kilometer utanför Khe Sanh övergår asfalten till grus, och elnätet tar slut. Röken ringlar sig ut ur små hus med tak av palmblad som står på styltor i bergslandskapet.
Ljud från grisar och kycklingar hörs kring husen. Men de som bor här kan knappt försörja sig på sin boskap och även om de skulle ha råd att odla marken, så kanske det inte skulle vara säkert att arbeta på odlingarna.
För trettio år sedan släppte de amerikanska styrkorna 100 000 ton bomber i området kring Khe Sanh. Sammanlagt släppte USA nästan åtta miljoner ton bomber över landet.
Vietnams regering beräknar att omkring 800 000 klusterbomber och granater fortfarande finns kvar i marken, och de flesta av dem har ännu inte exploderat. 35 procent av marken i centrala Vietnam kan inte odlas på grund av riskerna med odetonerade bomber.
Enligt officiella beräkningar har 38 000 människor dödats och 65 000 skadats av sådana bomber sedan kriget tog slut 1975.
Men folket här har hittat ett annat sätt att försörja sig på. 21-åriga Tung har grävt upp odetonerade bomber i tre år nu.
– Man behöver en hammare och en mejsel för att öppna bomben. Det går inte att göra det med fingrarna. Sen måste man hälla ut sprängämnet och gräva ned det i marken.
Tung lärde sig genom att iaktta sina grannar. Han letar efter en krater i marken, och börjar sedan att gräva. Det kan ta upp till tre eller fyra dagar att få fram en bomb.
Det är riskabelt, men Tung säger att det är det säkraste sättet att skaffa pengar till mat. Han kan sälja en hel granat för upp till 750 kronor. Det är tre gånger så mycket som han skulle kunna få för en gris, som tar fem till sex månader att föda upp.
Tuan, en 60-årig småbonde som bor i närheten av byn Dakong – även den i Quang Tri-provinsen, arbetade med sina odlingar tio år efter kriget då han råkade detonera en amerikansk klusterbomb som sprängde bort hans vänstra arm.
– Det fanns så många bomber på min mark så det kändes som om man skulle stöta på en varje gång man vände sig om, säger han.
Till en början försökte Tuan och hans familj att rensa bort bomberna själva. Men det visade sig att det var för svårt och han tog hjälp av bombletare i området. – Folk dök upp hela tiden och frågade om de fick gräva upp bomber på min gård och jag sa bara “javisst, varför inte?”.
Bönder i Vietnam kan också ta hjälp av militären för att rensa marken från odetonerade bomber. Men det är dyrt – mer än 3500 kronor per hektar.
– Den vietnamesiska regeringen rensade bomber från viktiga områden där de skulle bygga offentliga byggnader. För bönderna försökte de rensa, men först senare. Regeringen kan inte rensa bort allt eftersom de bombade så stora områden.
Och utvecklingen i landet har lett till nya faror. Folk flyttar längre och längre ut på landsbygden, ny mark tas i bruk och bomber som har legat begravda i flera årtionden exploderar.
Kien Toi, som bor i ett litet hus utanför Khe Sanh är kaffeodlare, men hans viktigaste inkomstkälla är odetonerade bomber.
– Kriget var dåligt, men det gav oss åtminstone något att leva av, säger han.
Kien Toi köper två eller tre säckar med odetonerade bomber varje dag och säljer dem vidare till uppköpare från staden, som sedan smälter ned dem till byggnadsmaterial. Men några bomber har han sparat själv. Tois bord och benen på hans säng består av bombrester.
Och bara några meter längre ned på vägen håller man på att bygga ett litet hus med hjälp av metallstänger av återvunna bomber.
Tidigare byggde man mest i trä i centrala Vietnam, men skogen tog allvarlig skada av de amerikanska styrkornas stridsgas Agent Orange. Byggföretagen ser ingenting märkligt med att använda gamla bomber för att bygga nya hus. De påpekar att de återanvända bomberna kostar hälften så mycket som nya varor, och skämtar om att det billiga materialet aldrig tar slut, med tanke på hur många ton bomber USA släppte över Vietnam.
