Washington, 031126 (IPS) – Efter att ha dominerat den amerikanska utrikespolitiken under två år kan de unilateralistiska hökarna i president George W. Bushs administration vara på väg att tappa greppet.
Även om den interna dragkampen i frågor som politiken gentemot Syrien, Iran och Nordkorea fortfarande är hård, så finns det allt fler tecken som tyder på att hökarna – i synnerhet de neokonservativa – håller på att förlora inflytande.
Även om president Bush själv fortfarande använder retoriken som går ut på att USA ger arabvärlden demokrati – ett neokonservativt varumärke under de senaste 15 månaderna – så växer enigheten i Washington om att beslutet att påskynda maktöverlämnandet till irakierna tyder på att USA har minskat sina ambitioner i den riktningen.
Och den hastighet med vilken USA nu försöker rekrytera före detta soldater och poliser i Irak innebär ett tydligt avsteg från det genomgripande de-ba’athifieringsprojekt som enligt de neokonservativa var absolut nödvändigt om ett demokratiskt styrelseskick skulle vara möjligt i Irak.
Till och med en del av de neokonservativa själva, exempelvis Weekly Standard-redaktören William Kristol, har medgett att de nya planerna tyder på att administrationen söker en utväg snarare än en väg mot seger.
Men det minskade neokonservativa inflytandet märks inte bara i Irak.
När Bush i förra veckan sa att han var villig att ge en skriftlig försäkran om att USA inte kommer att angripa Nordkorea var det en betydande seger för realisterna inom utrikesdepartementet. Donald Gregg, en Korea-expert som stod George Bush den äldre nära, sa efter det uttalandet att ”administrationens pragmatiker har befälet”.
En annan händelse som ger en känsla av åt vilket håll vinden blåser var den biträdande utrikesministern Richard Armitages uttalande om att USA tänker inleda en dialog med Iran inom en nära framtid.
Irans hemlighetsmakeri kring sina eventuella kärnvapenplaner är fortfarande en källa till irritation inom administrationen. Men i förra veckan beslutade administrationen att följa råden från Frankrike, Tyskland och Storbritannien, och låta bli att trycka på för att atomenergiorganet IAEA skulle anta en resolution om FN-sanktioner mot Iran. Också det var ett nederlag för hökarna.
Utrikesministern Colin Powell vann nyligen också en seger mot hökarna, bland dem hans egen biträdande minister John Bolton, när administrationen beslöt att avstå från sanktioner mot de sex centraleuropeiska länder som har vägrat skriva under avtal om att inte lämna ut amerikaner till den internationella brottmålsdomstolen, ICC, i Haag.
Bolton har under 18 månader rest jorden runt för att hota de länder som inte skrivit under sådana avtal med sanktioner, och administrationens beslut kan undergräva hans trovärdighet.
Flera bedömare ser bakom den senaste tidens misslyckanden för hökarna ett ökat inflytande för politiska rådgivare som Karl Rove, som ska ha sagt redan i september att det inte får försiggå några krig under 2004. Det rådet verkar allt mer förståeligt med tanke på presidentens fallande popularitet, som till stor del beror på att många amerikaner tappat förtroendet för Irak-politiken.
Det faktum att det nu bara är en minoritet av väljarna som tror att presidentens anledningar till att inleda kriget – Iraks påstådda kopplingar till al-Qaida och massförstörelsevapen – byggde på verkliga bevis, har helt klart undergrävt hökarna inom administrationen. Det var de som var mest påstridiga när det gällde det hot som Irak sades vara mot USA.
Hökarnas fortsatta misslyckande när det gäller att förutspå situationen i Irak efter kriget har också försvagat deras förhandlingsposition i beslutsfattandet.
Det blev tydligt i början av oktober, när den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleeza Rice bildade Gruppen för stabilisering av Irak, ISG – till stort förtret för Pentagon-chefen Donald Rumsfeld.
Och ännu viktigare var att Rice anställde USA:s före detta Indien-ambassadör Robert Blackwill, som verkar ha tagit kontroll över en stor del av Irak-politiken på Pentagon-hökarnas bekostnad.
Blackwill anses stå till höger, men han har en mycket mer pragmatisk inställning än de neokonservativa. Han är sedan länge vän med USA:s administratör i Irak, Paul Bremer, och deras samarbete tycks ha utestängt Rumsfeld och hans neokonservativa rådgivare.
Enligt tidningen Washington Post har Bremer och Blackwill varit nära vänner i 30 år. Tidningen karaktäriserar dem som ”i grunden konservativa… men fokuserade på nationella intressen och makt – inte på neokonservatism. De är inga ideologiska drömmare.” På söndagen publicerade Washington Post en debattartikel av en före detta medarbetare till Colin Powell, Richard Haass, som går till angrepp mot hökarnas krigshets. Haass hävdar att unilaterala krig som det i Irak bara kan lyckas på två villkor; för det första att man har allmänheten med sig, och att de är förberedda på eventuella förluster, och för det andra att USA måste samla internationellt stöd. Haass drar slutsatsen att inget av de båda kraven har uppfyllts när det gäller Irak, och han beskriver beslutet att skynda på maktöverlämnandet som en politiskt realistisk vändning som kommer att leda till att man inte når de neokonservativas mer ambitiösa mål.
”En sådan korrigering av USA:s politik speglar delvis den politiska verkligheten i Irak… men den speglar i ännu högre grad den politiska realiteten på hemmaplan. Toleransen för kostnaderna – framför allt i form av dödsfall och skador – är inte obegränsad. Därför är det klokt av presidenten att sänka ambitionerna för vad vi försöker uppnå.” Om man antar att Haass analys vad gäller motiven för Vita husets kursändring är riktig, kan man fortfarande fråga sig om förändringen av Irak-politiken, liksom den mjukare tonen mot Nordkorea, Iran och ICC, innebär en avgörande maktförskjutning till realisternas fördel, eller om det bara handlar om ett taktiskt drag för att lindra allmänhetens oro, inför nästa års presidentval.
