Washington, 031120 (IPS) – Ett hemligt memorandum från en biträdande försvarsministern Douglas Feith till senatens underrättelsekommitté blev en stor nyhet i amerikanska medier sedan det läckt ut till pressen. Läckan har lett till spekulationer om att de neokonservativa hökarna i Bush-administrationen blir allt mer desperata.
Både senatens underrättelsekommitté och CIA har bett justitiedepartementet att utreda läckan, som resulterade i en artikel i måndagens utgåva av den inflytelserika neokonservativa tidningen Weekly Standard. Kommitténs ordförande Pat Roberts sa att läckan var ett flagrant övertramp, och påpekade att dokumentet kunde innehålla hemlig information om underrättelsekällor och metoder för att samla information.
Och Pentagon gav ut ett ovanligt pressmeddelande där man slog fast att läckan var “djupt beklaglig och möjligen olaglig”.
Artikeln i Weekly Standard har rubriken Case Closed (Fallet avslutat), och den är en sammanfattning av ett pm som den biträdande försvarsministern Douglas Feith skickade till senatens underrättelsekommitté den 27 oktober.
Kommittén hade bett Feith att lägga fram stöd för sina påståenden om att USA:s underrättelseoperationer hade avslöjat en koppling mellan terrornätverket al-Qaida och Saddam Husseins regim.
Det, liksom flera andra påståenden från Bush-administrationen innan kriget, har länge ansetts vara tvivelaktiga, i än högre grad efter kriget då administrationen inte har lyckats lägga fram några bevis som stödjer dem.
Journalister och krigskritiker har anklagat Feith och hans medarbetare för att ha manipulerat uppgifter från underrättelsetjänsten för att övertyga Bush och den amerikanska allmänheten om att Irak hade massförstörelsevapen, stod i nära kontakt med al-Qaida och var ett allvarligt hot mot USA:s säkerhet.
Det läckta pm:et består huvudsakligen av 50 utvalda avsnitt ur olika underrättelserapporter, som sägs påvisa kontakter mellan Irak och al-Qaida mellan 1990 och 2003.
En del av rapporterna följs av kortfattade analyser, men de flesta avsnitt återger bara berättelser från ej namngivna källor, exempelvis “en källa med god insyn”, “en välplacerad källa”, “en före detta irakisk underrättelseman”, eller “en utländsk underrättelsetjänst”.
Artikelförfattaren i Weekly Standard, Stephen Hayes, skriver att en stor del av bevisen är “detaljerade, avgörande, och bekräftade av flera källor”. Men de enda exempel som verkligen är bekräftade är de som gäller kontakter mellan irakiska agenter och al-Qaida i Afghanistan 1999.
De flesta av utdragen gäller påstådda möten eller mindre direkta kontakter där källorna hävdar att al-Qaida-företrädare har bett om olika slags hjälp, exempelvis en fristad, utbildning, eller – i ett fall – massförstörelsevapen.
De som stödjer kriget i Irak, exempelvis New York Times William Safire, har genast använt Hayes artikel som bevis för administrationens påståenden. Men pensionerade underrättelsetjänstemän har kritiserat den, både på grund av själva läckan och eftersom innehållet är allt annat än “avgörande” för att slå fast att det fanns ett samarbete.
W. Patrick Lang, tidigare chef för Mellanöstern-avdelningen vid Försvarets underrättelsetjänst, säger till Washington Post att artikeln inte är något annat än en lista över obekräftade rapporter, av vilka många tyder på att Irak och al-Qaida försökte upprätta någon slags förhållande.
– Om de redan hade ett sådant produktivt förhållande, varför skulle de fortsätta försöka?, säger Lang till Washington Post.
Andra pensionerade underrättelsearbetare påpekar att med tanke på att i stort sett alla utdrag består av råmaterial från underrättelserapporter, utan professionell analys, så bekräftar artikeln just det som kritikerna har hävdat: Feith och hans medarbetare handplockade helt enkelt de uppgifter ur råmaterialet som tycktes bekräfta den tes de redan hade bestämt sig för, utan att låta materialet genomgå den rigorösa analys som underrättelseorganen normalt sett gör.
– Det här är något man har gjort för att slå blå dunster i ögonen på de som inte är så värst välutbildade, säger Greg Thielmann, som pensionerades förra året efter en lång tids tjänst vid utrikesdepartementets underrättelsebyrå, INR.
– Man undrar verkligen om det här är det bästa de har att komma med. Om man ska exponera något sådant här borde man ha mer än detta. Jag lutar åt att man ska tolka det här som ett mycket bra exempel på hur man plockar russinen ur kakan – ett exempel på det selektiva bruket av underrättelseuppgifter som var så tydligt under tiden innan kriget.
Och Melvin Goodman, en före detta toppanalytiker vid CIA, menar att läckan tyder på desperation.
– För mig känns det som om de var tvungna att läcka någonting sådant här, för de neokonservativa hade ingenting på fötterna. Nu försöker de få folk att tro på att det fanns en anledning till kriget, och de har “nyttiga idioter” som Safire som säger att de har rätt.
Samtidigt väcker artikeln i Weekly Standard allvarliga frågor om omdömet hos dem som ligger bakom läckan. Det är inte bara det att uppgifterna i artikeln inte på något sätt ger något bevis för de påstådda kopplingarna mellan Irak och al-Qaida – att man läcker så pass viktigt hemligstämplat material kan ge intrycket att de neokonservativa, om det verkligen var någon av dem som läckte, är beredda att offra landets hemligheter.
– Det visar en nonchalant och nästan föraktfull inställning till vilken betydelse det har för den nationella säkerheten att hålla information hemlig, säger Thielmann.
– Målet att tysta kritikerna har fått en så stor betydelse att man är beredd att strö hemligstämplad information för vinden.
