Havanna, 030922 (IPS) – Arbetssituationen för utrikeskorrespondenter på Kuba är ofta svår. Det kan ta lång tid att hitta källor som är villiga att bekräfta outtalade sanningar. Och en reporter som anses ha gått över gränsen kan exempelvis upptäcka att det blivit mycket svårare – eller helt omöjligt – att boka in intervjuer.
De utländska journalister som kommer till Kuba måste vara beredda på att glömma en hel del av det de har lärt sig genom att arbeta i andra delar av världen. Just nu finns det 164 ackrediterade utrikeskorrespondenter i landet.
Staten har monopol på landets press. Det enda undantaget är en begränsad mängd katolska tidskrifter, som Vitral och Palabra Nueva. Det finns heller inga radio- eller tv-stationer som bidrar med en oberoende nyhetsbevakning.
Tidigare i år dömdes ett antal oberoende kubanska journalister till långa fängelsestraff. De ansågs ha brutit mot en lag som kan ge till upp emot 20 års fängelse om man sprider information som anses ligga i USA:s politiska intresse.
Den lagen kan omfattar dock inte utländska korrespondenter.
Men enligt en rapport från den internationella pressorganisationen Reportrar utan gränser har Fidel Castros regering ändå metoder för att kontrollera den information som skickas från landet. I rapporten, som bygger på intervjuer med ett antal tidigare korrespondenter på Kuba, berättas bland annat om hårda visumregler, konstant polisbevakning, psykologiska påtryckningar, samt hot om utvisning. Dessutom finns det frågor som är tabu att diskutera.
Sedan 1997 finns en regel enligt vilken ackrediterade journalister måste vara ”objektiva” och ”rigoröst hålla sig till fakta”. I annat fall riskerar de att deras ackrediteringar dras tillbaka.
Hittills har ingen deporterats för att ha brutit mot regeln, men däremot har flera reprimander utdelats.
En reporter som anses ha gått över gränsen kan upptäcka att det blivit mycket svårare – eller helt omöjligt – att boka in intervjuer.
Myndigheterna har beklagat sig över utrikeskorrespondenternas bevakning av landets dissidentgrupper – som enligt regeringen tjänar amerikanska intressen. Många reportrar i Havanna menar dock att en av anledningarna till att man ofta rapporterar om dissidenterna är att det är så svårt att hitta officiella källor, medan oppositionen alltid är beredd att prata med pressen.
– Man måste lägga ner mycket mer tid på de officiella källorna än i andra länder. Och om man jämför den tid man lägger ner med resultatet är det ofta mycket frustrerande, säger en utrikeskorrespondent som inte vill avslöja sitt namn.
Att försöka få fram en reaktion, en intervju, statistiska uppgifter eller annan officiell information kan ta flera timmars telefonerande i anspråk. Och då finns det ändå ingen garanti att reportern till sist når några resultat.
De officiella källorna på Kuba skiljer sig från andra länder genom att aldrig själva söka upp pressen, eller visa intresse för att dela med sig av information.
Men José Luis Ponce, chef för CPI, den avdelning på landets utrikesdepartement som sköter kontakterna med den utländska pressen, menar att detta beror på alla ”förtalskampanjer mot Kuba”. Myndigheterna är oroade över den internationella bilden av landet, revolutionen och Castros regering. Och ofta beskylls den utländska pressen för att manipulera eller förvränga de verkliga förhållandena i landet. – Det är inte lätt att arbeta när man vet att varje artikel man skriver noggrant analyseras av någon inom den politiska apparaten. Därför väljer en del korrespondenter att undvika frågor som kan skapa problem, säger en annan journalist som IPS har talat med.
