Cotonou, 030821 (IPS) – Afrikanska väljare och politiker har drabbats av en ny epidemi: presidenter som klamrar sig fast vid makten.
Nelson Mandela är ett av undantagen. Han avgick självmant efter bara en period vid makten. I grannlandet Zimbabwe visar Robert Mugabe, som har varit president sedan 1980, dock inga tecken på att vilja avgå och i Zambia krävdes det stark folklig mobilisering för att tvinga Frederick Chiluba att inte försöka tvinga igenom en tredje maktperiod år 2001. Malawierna, som i 27 år leve under diktatorn Kamuzu Banda, sa i år nej till att tillåta sin president Bakili Muluzi att ansöka om att kandidera till en tredje period som president. Fortfarande är det sällsynt att afrikanska presidenter lämnar ifrån sig makten. Ett exempel är Namibia, där president Sam Nujoma just nu försöker få igenom en förändring av landets konstitution för att göra det möjligt att kandidera till ännu en period som president. Ett annat exempel är Uganda, där president Yoweri Museveni, som har styrt landet i 17 år, fortfarande försöker klamra sig fast vid makten. Många ugandier vill inte tillåta honom att ställa upp för ännu ett omval. De minns ännu tiden under diktatorn Idi Amin som utsåg sig själv till president på livstid. Idi Amin ledde Uganda mellan 1971 och 1979. Han gick sedan i exil och avled i förra veckan vid 80 års ålder.
Häftiga debatter om presidentposten pågår även i Benin där folket motsätter sig ett förslag om att förändra landets konstitution så att den nuvarande presidenten Mathieu Kerekou ska få kandidera till ännu en period vid makten när val hålls 2006. – Vi måste med alla medel vi har slåss för en förändrig i Benin och i resten av Afrika, säger Albert Tevoedjre, före detta minister i Benin. Enligt Benins konstitution från 1990 väljs en president till en period om fem år och hans mandat få bara förnyas en gång. Enligt konstitutionen får en president inte heller vara äldre än 70 år. Kerekou kommer vid tiden för nästa val att ha innehaft makten i Benin i 28 år. Först efter att själv ha tagit makten och sedan som folkvald president under två på varandra följande mandatperioder. Vid tiden för nästa val kommer han dessutom att vara 73 år gammal. Flera viktiga beninska politiker och större delen av Benins press motsätter sig en förändrig av konstitutionen som skulle göra det möjligt för presidenten att kandidera en tredje gång. I Gabon har landets konstitution nyligen förändrats så att den nuvarande presidenten Omar Bongo kan ställa upp för omval så många gånger han vill. Bongo har styrt oljelandet Gabon i 36 år. Även i Togo har konstitutionen ändrats så att presidenten Gnassingbe Eyadema får ställa upp för omval nästa år – efter 36 år vid makten. Opioninen där är splittrad. Vissa togoleser tror att det bara är Eyadema som kan att upprätthålla stabiliteten i landet. Även i Guinea har presidenten, Lansana Conte, blivit lovad att han får att ställa upp för omval så länge han vill. Problemet med presidenter som klamrar sig fast vid makten finns också i Nordafrika. I Tunisien har konstitutionen förändrats så att president Zine Abidine Ben Ali kan ställa upp i valet nästa år. Samme man lovade, när han vann valet mot sin föregångare Habib Bourguiba 1987, att han skulle se till att få ett slut på syndromet med ”livstidspresidenter”.
De presidenter som försöker klamra sig fast vid makten genom att förändra konstitutionen hänvisar ofta till lagstiftningen i de forna kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien som inte har några begräsningar för hur många omval en kandidat får ställa upp i. Men jämförelsen haltar. Även om den franske presidenten Jacques Chirac skulle ställa upp för omval i valet 2007 – då han kommer att vara 75 år gammal – så kan han inte alls räkna med att bli omvald. Det gäller dock i princip för Eyadema, Bongo, Conte, Ben Ali, och Kerekou. Om de bara får rätten att kandidera så kan de nästan vara säkra på att vinna. Detta för att de har tillgång till de statliga medierna och för att de kan driva valkampanjer där de utnyttjar de statliga resurserna för att gynna sig själva. Taktiken att förändra konstitutionen för att gynna sig själv försvagar och misskrediterar många av Afrikas unga demokratier och medför en ökad risk för statskupper. Som FN:s generalsekreterare Kofi Annan nyligen sa: ingen demokrati utan maktskiften.
