Havanna, 030508 (IPS) – Marlene Guzmán och hennes farbröder, fastrar, kusiner, syskon och kusiner brukade träffas varje söndag i hennes farmors hus i Havanna. Men nu är återföreningarna mycket mindre, eftersom en stor del av hennes släkt har emigrerat till Miami sedan 1990.
– Det är inte det att vi alla stödde revolutionen, men vi tyckte om att leva i Kuba, säger 41-åriga Guzmán, som är forskare vid ett vetenskapligt institut.
– Jag har fyra farbröder och fastrar, och 12 kusiner på min fars sida, och vi brukade träffas varje söndag hos farmor.
Efter revolutionen 1959 var det bara en av hennes farbröder och två kusiner som bestämde sig för att lämna Kuba och slå sig ned i USA. Det var i slutet av 60-talet. Resten av släkten stannade kvar i Kuba, tills 1990, då ”allt förändrades helt plötsligt”, berättar hon.
Sovjetunionens kollaps ledde till en förkrossande ekonomisk kris i Kuba, som hade litat väldigt mycket till handeln med det kommunistiska östblocket.
– Jag tror att det var den ekonomiska krisen, men det var andra saker också – folk tröttnade på att arbeta så hårt utan hopp om att öka sin levnadsstandard ens lite grann. I min familj spred det sig som en löpeld – alla började fundera på att åka.
De som beslutar sig för att lämna Kuba gör det av flera olika anledningar, från ekonomiska och politiska orsaker, till längtan efter att återförena släkten.
Varje gång den kubanska ekonomin går nedåt eller regeringen inför nya restriktioner för företagandet, återuppstår risken för en massflykt som den som skedde i augusti 1994.
Enligt centret för migrationsstudier vid Havannas universitet var mellan 490 000 och 700 000 människor intresserade av att lämna Kuba i slutet av 90-talet.
Kuba har 11,2 miljoner invånare, och landets befolkning minskade med 30 000 människor år 2000 och 33 000 året efter det.
Alberto Guzmán, Marlenes farbror, var den förste i familjen som flyttade till Miami. Han fick vända in och ut på sig själv för att hitta på sätt att hjälpa alla de släktingar som vände sig till honom med idéer om att flytta till exilkubanernas amerikanska huvudstad efter 1990.
Tretton år senare bor Marlene Guzmáns bror och åtta kusiner i USA. Bara en av dem emigrerade på ett sätt som kan anses vara helt lagligt. Han lämnade Kuba med ett uppehållstillstånd i Venezuela, och därifrån tog han ”det stora steget”.
– Han fick ett stipendium för att gå på ett amerikanskt universitet, och ett år senare ansökte han om uppehållstillstånd, förklarar Marlene.
En annan kusin och hennes make reste till Tyskland efter att ha fått en inbjudan dit av vänner. På vägen tillbaka flög de till Dominikanska republiken i stället för till Kuba, och i Dominikanska republiken gick de ombord en båt med odokumenterade flyktingar, som nästan gick under på vägen till USA.
Ytterligare en kusin försökte men misslyckades flera gånger med att lämna Kuba i båt. I stället köpte han en flygbiljett till Moskva men stannade i Madrid, där planet mellanlandade. Han tillbringade fem månader i Spanien innan han lyckades ta sig till Miami.
En fjärde kusin betalade 7 000 dollar för att gifta sig med en kvinna som hade vunnit ett visum till USA i det lotteri som de amerikanska myndigheterna anordnar. På så sätt kunde han återförenas med sin riktiga flickvän, som hade lämnat Kuba två år tidigare, även hon med hjälp av ett skenäktenskap.
Tre andra kusiner tog sig in i USA via gränsen mot Mexiko.
– Det vore annorlunda om USA behandlade Kuba som vilket annat latinamerikanskt land som helst, säger Marlene Guzmán.
En amerikansk lag som antogs 1966 garanterar politisk asyl åt alla kubaner som sätter sin fot på amerikanskt territorium, vare sig de har tagit sig in i landet lagligt eller illegalt.
– I min familj finns det inga kriminella, men de flesta av mina kusiner har inte särskilt mycket utbildning. Jag tror inte att någon av dem skulle ha fått ett permanent uppehållstillstånd med lagliga medel, säger Marlene.
Hon påpekar också att de har haft tur eftersom ingen av släktingarna har omkommit när de har försökt ta sig ut ur landet. Men det har varit oroligt.
– Min bror skrämde oss ofta, för han ville inte sluta prata om att bygga en flotte och ge sig ut på havet.
Man räknar med att lika många kubaner som lyckades ta sig till Florida på flottar och andra farkoster i början av nittiotalet omkom under försöken.
Men det finns inga helt tillförlitliga siffror.
Regeringen i Havanna anser att USA är ansvarigt för flyktingarnas död, och hävdar att de särskilda privilegier som landet ger kubanerna uppmuntrar till illegala försök att ta sig ut ur landet.
Men USA å andra sidan menar att det verkliga problemet är de förhållanden i Kuba som gör att folk vill lämna landet.
Den kubanske utrikesministern Felipe Pérez Roque anklagade nyligen USA för att avsiktligt försöka få till stånd en flyktingkris genom långsam handläggning av kubanska visumansökningar.
Och den kubanske presidenten Fidel Castro säger att den senaste tidens kapningar av båtar och flygplan, som den 11 april ledde till att tre båtkapare avrättades, är resultatet av en amerikansk konspiration, som har till syfte att rättfärdiga en militär attack mot Kuba.
Det var tre av de åtta kapare som den andra april tog över en färja och beordrade den att segla till Florida som avrättades i förra månaden.. Kaparna höll passagerarna som gisslan, och hotade att döda dem om de inte fick igenom sina krav.
En representant för det amerikanska utrikesdepartementet i Havanna säger att anledningen till att behandlingen av visumansökningar går långsamt är det ” antiterrorism-filter” som USA tillämpar mot människor från Kuba, Irak, Iran, Libyen, Nordkorea, Syrien och Sudan.
Men det betyder inte att den amerikanska regeringen försöker orsaka en flyktingkris, hävdar den amerikanska representanten, som samtidigt bekräftar att USA ska leva upp till sitt löfte om att ge minst 20 000 visum varje år till kubaner.
En studie som gjordes i september 2001 visade att nästan 70 procent av alla kubaner under 60 och 30 procent av de över 60 som besökte USA aldrig kom tillbaka.
– Jag skulle kunna åka, men jag tycker om att bo här, säger Marlene Guzmán.
– Till skillnad från de flesta i min familj har jag rest. Jag har sett andra länder, och jag tycker om mitt eget land.
Kanske skulle det vara annorlunda om hon kunde resa till USA och bo där med sin familj under en tid, och återvända till Kuba när hon ville. Men USA:s fyra decennier gamla embargo, och de fientliga relationerna mellan de båda länderna innebär fortfarande att den som lämnar Kuba inte kommer tillbaka.
Marlene säger att situationen är smärtsam – både för de som lämnar landet och för de som stannar kvar.
– Även om de försöker klamra sig fast vid sina vänner och sin familj, så förlorar de sitt land, sitt hem, sina seder. Och vi förlorar dem.
