Buenos Aires, 021119 (IPS) – Den argentinska ekonomin har kollapsat, men landets filmindustri blomstrar. Argentinska filmer vinner priser på internationella festivaler, och antalet filmer som produceras i landet har ökat stort under de senaste åren..
De inhemska filmernas framgång kan bland annat bero på att den långvariga ekonomiska krisen sporrar konstnärliga uttryck. Dessutom har filmskolorna i landet byggts ut, och det börjar nu ge utdelning.
De nya argentinska filmerna behandlar ofta teman som arbetslöshet, social marginalisering och ensamhet. Manuel Antín, rektor för Argentinas filmuniversitet, menar att det stora intresset i Argentina och utomlands beror på att filmerna visar aspekter av krisen som man inte får se annars.
Antín berättar att antalet filmstudenter har ökat från ett hundratal till nästan 10 000 i dag, och han menar att dagens produktioner definitivt har med det att göra.
Många av de nya filmarna har pluggat på någon av de 30 filmskolorna i landet, och de har med små medel lyckats göra framgångsrika långfilmer som examensarbeten.
Det gäller till exempel Lucrecia Martel som har regisserat La Ciénaga (Träsket); Adrián Caetano, som har gjort Bolivia och Un Oso Rojo (En röd björn) och Pablo Trapero, vars senaste film El Bonaerense just nu visas på Stockholms filmfestival.
De här nya filmerna har alla producerats med knappa ekonomiska resurser och de flesta av dem saknar kända skådespelare, men de har lyckats övervinna den ekonomiska krisens hinder.
– De här framstegen i filmvärlden visar att det som Argentina genomgår är en materiell kris, men inte en andlig kris, säger Antín.
Den franska filmtidningen Cahiers du cinemá stödjer hans åsikt i en artikel som säger att den argentinska filmens framgång är “omvänt proportionell mot landets kris”.
Fenomenet är uppenbart både på biograferna i Argentina och på internationella festivaler.
Bland de filmer som har premiär i Argentina varje vecka, finns vanligtvis ett par inhemskt producerade. Och oktober var en särskilt bra månad, då sex av de tio mest populära filmerna var argentinska.
Manuel Antín påminner också om Argentinas historia som filmland. Han säger att det var det första landet i Latinamerika som utvecklade en filmindustri.
– Den argentinska filmen föddes samtidigt som själva mediet, innan år 1900, säger han. Och den stolta traditionen har förts vidare, även om starka perioder har avlösts av djupa svackor.
Under 1980-talet, efter militärdiktaturens fall, blomstrade filmindustrin, “eftersom det fanns mycket att berätta”, säger Antín, som vid den tiden var chef för det nationella institutet för film och audiovisuell konst.
Den militära regimen stängde många filmskolor, men sedan återgången till demokrati har de växt stadigt.
I början av 90-talet producerades bara 12 till 14 filmer varje år, trots den relativt stabila ekonomiska situationen. Men 1995 hade antalet ökat till 33, och sedan dess har de argentinska filmerna blivit ännu fler. Förra året hade 48 argentinska filmer premiär, vilket bara har överträffats ett år – 1951 – under det som räknas som den argentinska filmens guldålder.
Hittills i år har 44 argentinska filmer haft premiär, och kanske kan landets filmindustri vara på väg mot en ny guldålder, trots den ekonomiska och sociala katastrof som landet genomlider.
